Skillnaden uppkommer då man tolkar ett matematiskt uttryck. Och det finns ofta flera möjligheter att tolka ett sådant.

En variabel tolkas normalt som en okänd storhet eller som något som varierar.
En parameter står för ett konstant men vanligen okänt värde.

Den välkända ekvationen
x² + ax + b = 0
tolkas normalt som en andragradsekvation med x som variabel och med a och b som koefficienter (dvs parametrar).

Men man kan ju också se den som en förstagradsekvation i a med b och x som parametrar.

Orsaken till att man dock inte så ofta ser den så är en konvention som säger att bokstaven x ( liksom y och z) vanligen tolkas som en variabel, medan bokstäver i början av alfabetet oftast får stå för parametrar.

Här nedan följer ett exempel som enklast förstås genom att bokstavssymbolerna tolkas i tre nivåer av variabilitet:
(x och y mest konstanta, t variablast).

Vi vill sedan ha en punkt B nära A och väljer därför en godtycklig punkt (h,k) nära origo. Fixera (h,k) och bilda punkten B genom (x+h, y+k).
Om h och k tänks variera, får man tänka sig B som en variabel punkt som rör sig i en omgivning av A.

Slutligen kan man bilda en punkt P på linjen mellan A och B med koordinaterna (x+th,y+tk) , där t ligger mellan 0 och 1.
Betrakta nu t som en variabel och tänk dig P som en variabel punkt som rör sig på linjen.
För t=0 är P i A och för t=1 i B.