Månfärden
USA:s nästa projekt som kallades Apollo startade med en tragedi. En gnista antände plastmaterialet inne i kabinen på Apollo 1. De tre besättningsmännen som höll på att prova ut systemen omkom. Olyckan ledde till förseningar i programmet, och man gjorde flera obemannade tester innan man vågade skjuta upp nästa bemannade Apollofärd.Den 11 oktober 1968 skickade man upp Apollo 7, den första bemannade Apollofärden. Resan sträckte sig 163 varv runt jorden och genomfördes utan problem. Nästa färd skulle ske i månens närhet. Apollo 8 startade den 28 december 1968. Färden varade i 147 timmar och man cirklade 10 varv runt månen. Resorna med Apollo 9 och 10 liknade i stort färden med Apollo 8 , men för varje gång tog man sig lite närmare målet. Apollo 10 fungerade som en generalrepetition inför månlandningen, och man befann sig som närmast 15 km ovanför månens yta.
Slutligen, den 20 juli 1969 kl 20:17:43 GMT, så landade Niel Armstrong och Edwin Aldrin som de första människorna på månen. Under sin 2 h och 30 min långa vistelse tog de bilder, samlade in mark- och stenprover, satte upp en laserreflektor, en seismometer och satte upp en aluminiumfolie för att samla partiklar från solvinden. Efter Apollo 11 följde ytterligare sex resor. Under dessa utfördes ytterligare experiment och man samlade in fler markprover. Vistelsetiden på månen utökades och i december 1972 tillbringade besättningen på Apollo 17, hela 22 timmar på månens yta. De medförde även en månbil som de använde för att färdas längre sträckor med.
Apollo 13 nådde aldrig månytan. Under färden till månen exploderade en syretank. Eftersom det var omöjligt att vända fick de istället öka hastigheten så att de genom minskad restid fick syret att räcka. Efter ytterligare fem dagar, och rundning av månen, kunde de tre passagerarn landa i säkerhet på jorden.
Apollos konstruktion
Apollos konstruktion liknade Gemini genom att även den var uppdelad i servicedel och passagerardel och hade en nos byggd för dockning. Eftersom Apollo självständigt skulle kunna ta sig från en omloppsbana runt månen till jorden krävde det en större mängd bränsle, vilket gjorde att servicedelen var markant större än hos Gemini. Servicedelen var cylinderformad, 7,4 m lång och mätte 3,9 m i diameter på sitt bredaste ställe. Passagerardelen var konstruerad för tre passagerare och kan liknas vid en 3,2 meter hög kon med basdiametern 3,9 m. För nedfärden från en omloppsbana runt månen till månytan och tillbaka konstruerades en särskild månlandare. Den kunde dockas med passagerardelen, och hade plats för två astronauter.
Apollo, farkosten som nådde månen. Här ses hur servicedelen separeras från passagerardelen.