1992 av Thomas af Geijerstam1993 av Jocke Ljung och Stefan Andersson1994 av Mattias Boström1995 av mig själv5:e april var det dags för fotbollspremiär mot Örebro trodde drygt 200 djurgårdare som hade samlats vid Gullmarsplan. Då fick vi beskedet att matchen blivit inställd p.g.a. snö på planen. Dåligt skött av Örebro; kan man inte hålla planen spelbar, är det dags att lägga ner verksamheten! Var planen verkligen ej spelbar, eller var de rädda att DIF skulle få ett sådant stöd att det skulle bli som bortaplan för Örebro? Det nya speldatumet krockade inte oväntat med SM-finalen i hockey, DIF - Malmö. Premiären blev ett bottennapp, trots bra spel och ett suveränt snyggt självmål av Thomas Lundmark (bäst i DIF). 1-3-förlusten kändes extra tung, eftersom Mikael Nilsson blev utvisad i andra halvlek. Alla ca 50 ditresta, som hade trotsat hockeyfinalen, hoppades på ett bättre resultat hemma mot nykomlingarna Trelleborg, men så blev inte fallet. Förlust med 2-1 inför endast 2612 åskådare efter dåligt spel av bollägande djurgårdare. Målet gjordes även här av Lundmark, men inte förrän i 90:e minuten. Janne Möller, Trelleborgs målvakt, var matchens lirare.
Frölunda borta stod sedan på programmet, och även denna gång fick ett hundratal djurgårdare vända vid Gullmarsplan p.g.a. snö på planen. Det nya datumet passade ingen, så endast ett fåtal fanns på plats i Göteborg. DIF tog ledningen i andra halvlek (naturligtvis genom Thomas Lundmark (som borde satt straffen i första halvlek)). Sedan föll spelet totalt. Ännu en förlust, denna gång med 3-1. När skulle DIF och Blue Saints få uppleva lite flyt? GAIS hemma på Stadion blev en glädjande tillställning. Seger med 4-0, och DIF klättrade något i tabellen. GAIS fick målvakten Sören Järelöv utvisad i 37:e minuten, men DIF skulle nog ändå ha vunnit.
Efter denna match skulle vi resa ned till Göteborg. Vi hade verkligen satsat på denna resa och priset låg på endast 100 kr, men vi lärde oss av vårt misstag. Det kommer att dröja innan vi anordnar en så billig resa igen. Flera hundra djurgårdare anlände till Göteborg och vi placerades på en sittplatsläktare. Snällt med tanke på det usla vädret, men inte så smart med tanke på att vi alltid står upp. En del djurgårdare hade inte uppträtt på ett värdigt sätt ute på stan, och det drabbade de skötsamma supportrarna. Polisen drog alla över en kam, och det gjorde stämningen mycket irriterad. Stora rubriker dagen efter förtäljde att vi medvetet hade hoppat sönder läktaren, vilket ju inte stämmer. De murkna bräderna gick sönder när folk hoppade och sjöng. I halvtid bad polisen oss att kasta ner de trasiga bräderna, så att de inte skulle skada någon. Nog om det, hoppas alla använder hjärnorna i fortsättningen, både polis, arrangörer och vi medlemmar. Som bekant fick vi en räkning på våra egna bussar på 103.000 kr som vi än idag inte har hämtat oss ifrån. De pengarna kunde ha gjort betydligt mer nytta i DIF Fotboll istället, så börja tänka lite nu!
Matchen ska vi inte prata så mycket om, Göteborg spelade verkligen ut DIF och vann mycket enkelt med 6-1 som kunde varit mycket mer. Fred Persson och Per Ferm gjorde en mycket bra match. Övriga djurgårdare fanns inte på plan. Thomas Lundin kunde nog ha ändrat matchbilden en aning genom att göra två byten tidigt i matchen, men han gjorde bara ett byte - vid ställningen 5-0. För övrigt tycker jag att Gamla Ullevi är en mycket trevlig fotbollsarena, nästan som Stockholms Stadion.
Nästa match blev helt annorlunda; 2-1 mot Öster hemma efter en kanonmatch av Micke Martinsson. Trots sämre spel i andra halvlek var matchen den roligaste hittills i allsvenskan. Nu lämnade DIF jumboplatsen. Även i denna match gjordes bytena alldeles för sent - när endast nio minuter återstod.
Matchen AIK - DIF på Råsunda var något man verkligen väntat på. Matchen hade det mesta, spänning och stämning. DIF tog ledningen genom Fred Persson och det blev strax efter även 2-0. Stämningen på Södra var hög, men dämpades något sedan AIK reducerat och kvitterat. Då blev Anders Almgren skadad och ersattes av Thomas Lundmark. Nästan omedelbart tog AIK ledningen, men DIF svarade med 3-3. Nio minuter från slutet tog AIK ledningen igen, och då trodde man att det var kört. Men ej, DIF visade att man aldrig ger upp. Järnkaminerna gjorde det omöjliga; 4-4 med tre minuter kvar att spela genom Robban Eriksson. Glädjen visste inga gränser, det kändes som en seger.
Nu hoppades alla att flytet hade vänt. Norrköping hemma var en match som började mycket bra. I halvtid stod det 0-0, och för en gångs skull bytte Thomas Lundin i tid. Robert Eriksson in i stället för Peter Skoog visade sig vara ett mycket bra byte. 1-0 genom Robban i 66:e minuten och 2-0 av Micke Martinsson en minut senare efter framspelning av Eriksson. Men som så många gånger förr, slappnade DIF av och släppte in Peking i matchen. 2-2 var en stor besvikelse för oss alla.
Malmö FF borta blev en repris på derbyt. Inte p.g.a. resultatet, utan genom att Lundmark fick hoppa in i målet, sedan Kjelle Frisk skadats. 1-1 genom kanonmål av Martinsson gav DIF en välbehövlig poäng. DIF låg nu endast en poäng från strecket.
Derbyt på Stockholms Stadion har ni läst om i förra numret av Järnkaminen (eller hur?). Resultatet 1-1 var rättvist och stämningen god. Resten kommer ni väl ihåg.
Sedan följde Trelleborg borta, 0-0, och Örebro hemma, 1-0. Inte mycket att orda om. Norrköping borta är ett bra exempel på hur säsongen i helhet var. 1-1 stod det tills fem minuter återstod. 3-1 till Peking blev slutresultatet. Tre poäng till strecket såg trots allt inte ut att vara en omöjlighet. När DIF mötte MFF hemma var Micke Martinsson som vanligt bäst. 1-0-seger i solskenet värmde, men fortfarande var det tre poäng upp. GAIS borta, med en hel del supportrar på plats, visade sig inte bli bättre. Åttonde raka bortamatchen utan vinst var ett faktum. Förlust 2-1, och mästerskapsserien såg ut att bli utan DIF. Efter frölundamatchen, seger med 3-2, vågade man fortsätta hoppas på DIF:arna, men bortakomplexet fortsatte. 2-0 till Öster i Växjö släckte ljuset totalt för DIF. Trots seger i sista matchen mot Göteborg med 1-0 efter en iskall lobb av Jesse, missade DIF mästerskapsserien på målskillnad.
Nu gällde det kvalsvenskan. En lätt match trodde de flesta, men så blev inte fallet. Det började mycket bra med seger över Häcken borta med 3-1. Brage hemma slutade 1-1 sedan DIF missat många chanser, bl.a. ett stolpskott. Sundsvall besegrades enkelt borta och även Örebro fick stryk med 2-0 på Stadion. GAIS hemma var ett sorgligt kapitel. Trots dåligt spel tog DIF ledningen med 1-0. GAIS kvitterade när endast en minut återstod, och trenden höll i sig.
Oavgjort mot Halmstad (1-1) och Frölunda (0-0) följdes av en klar 3-0-seger mot Halmstad på Stadion. DIF var obesegrat efter åtta omgångar, och det började lukta Allsvenskan igen. Segern följdes av oavgjort mot Frölunda (2-2) och förlust mot GAIS. Målkalas på Stadion, 8-1 mot Sundsvall (som var mycket bättre än Bajen - 9-1) gjorde att Allsvenskan kom närmare.
Men slutet på Kvalsvenskan tänker jag inte ta upp, för alla vet hur det slutade. Trots säsongens alla motgångar måste vi se på de ljuspunkter som dök upp under säsongens lopp. De av DIF:s juniorer som fick chansen överraskade mycket positivt. Jesse Kindbom, Fred Persson och Danne Martinez var mycket bra, när de väl fick chansen av Thomas Lundin. Spelet DIF presterade kan man väl inte heller klaga på. SM-segrarna slog inte DIF i serien.
Efter det att vi bärgat den första segern, började poängen ramla in; en säker 3-0-seger borta mot Spånga följdes av ett målkalas, då Ope kördes över på Krillan med hela 6-0. Djurgårdsgrabbarna verkade vara i fin form - och det behövdes, för i näta match väntade ett annat tippat topplag. Det var dax för derby på Söderstadion mot Hammarby. Vi fick en smakstart med ett snabbt ledningsmål av Thomas "Mannekängen" Johansson, och Hammarby pressades tillbaka ett tag, Vraken reste sig dock, och trots ett spelövertag för DIF lyckades Bajen besegra oss med 3-1. Det som alla skulle prata om senare var dock hur olycklig avslutningen blev på detta utsålda derby. Som alla minns, blev det ju ett visst tumult på planen efteråt, men det är historia nu.
Sportsligt sett gick säsongen vidare, det var ingen idé att hänga läpp. Vi hade i alla fall haft bra spel mot Bajen, och det skulle vi nu använda till att trycka tillbaka de övriga lagen. Närmast väntade Vasalund på Skytteholm. Järnkaminerna vann mycket riktigt det mötet efter en strålande första halvlek, då alla målen gjordes (4-2 blev det). Hemma mot IFK-grabbarna från Sundsvall kom DIF:s första hattrick, och det var Nebo som lyckades näta tre gånger, när vi vann med klara 5-1. Nebo var nu uppe i tio fullträffar på åtta matcher.
Nästa lag som väntade var Spårvägen med Roffe "Jag gör allt för rolig fotboll" Zetterlund som tränare. Det blev följaktligen en ganska trist match, där Spåret lyckades förstöra DIF:s väluppbyggda spel. Som belöning fick de behålla en pinne, och matchen slutade 1-1. Det blev inte roligare i nästa match, hemma mot Giffarna. Man hade knappt hunnit in på läktaren, innan Nebo kunde gå upp och sätta sig på densamma. En hårt dömd utvisning, tyckte i alla fall vi på Krillan. Det var inte vad som behövdes, för att vi skulle få fart på vårt spel igen. Inte heller var det bra att Giffarna kunde vinna med matchens enda mål, trots att DIF pressade hårt mot slutet.
Nu väntade bottenlaget från Södertälje, Assyriska. Det skulle väl bli en lätt match? Jodå, vi vann med 3-0 efter ett härligt långskott av "Chic" Charnley (2-0). Man hade knappt hunnit smälta det målet, förrän klippan Thomas Lundmark snurrade upp tre försvarare och la bollen lätt bakom målvakten. Två av årets snyggaste mål!
Sista matchen före uppehållet var också sista matchen på Krillan. Den gick mot BP i vad som kallades årets värsta regnskur, som gjorde planen nästan obrukbar för fotbollsspel. Nebo fick svårt att ta med sig bollen, och passningarna gick inte fram. BP tog också ledningen genom en viss Per Ferm, men ingen järnkamin kan ju ge sig förrän matchen är över. Djurgår'n kom igen och vann, och vi fick se Charnleys enda nick under hela (halva) säsongen. Det blev förstås mål, och han avslutade sin vistelse i den blårandiga tröjan genom att göra en "pingvinglidning" på det våta underlaget.
Efter uppehållet väntade ett dubbelmöte med Luleå och cupen. Nytt i laget var att James "Chic" Charnley hade fått lämna truppen. Istället fanns två ex-jugoslaver i laget; Vitomir Stavljanin och Darko Mavrac. Borta mot Luleå blev det 1-1, och i cupen väntade Karlslund, som lätt besegrades med 2-0. Hemma mot Luleå blev det en uppvisning av den dominante Lundmark, och DIF vann med 2-0. Nu ställdes vi mot div 4-laget Plavi/Team Stockholm, som enkelt trycktes tillbaka, och ännu en DIF-seger var i hamn. Under vattenfestivalveckan hade vi två matcher, varav den första - Assyriska hemma - blev en säker seger med 4-0. BP borta, däremot, blev en ganska svår match. Vårt spel var som bortblåst, och inget ville fungera. DIF visade dock lite styrka genom att vinna ändå. Vi fick emellertid lite hjälp, genom att BP gjorde ett självmål, och vi fick en straff som Nebo satte säkert. Matchen slutade 3-1.
När vi sedan skulle möta Spåret igen, var det ett lag på uppgång vi mötte. Spåret hade gjort 14 mål framåt, och bara släppt in ett, så det kunde kanske bli en kul match mellan två spelande lag. De drömmarna försvann ganska kvickt, när man fick se Zetterlunds gäng spela den gamla vanliga "hellre 0-0 än att spela boll"-fotbollen. Mycket riktigt, den zetterlundska fotbollen vann ytterligare en seger, dock inget av lagen - och definitivt inte någon som uppskattar fotboll, det blev 0-0.
Borta mot GIF Sundsvall tog DIF ledningen genom Jesse, men det hjälpte föga, då vi föll med 1-3. Ytterligare en match uppe i norr väntade, nu i Östersund mot Ope. DIF hade veteranen Björn Alkeby i målet, då Frisk inte längre var sig själv (frisk, alltså) och reservmålvakten Kaufman långtidsskadad. Alkeby fick ingen bra start på comebacken, utan fick släppa in ett tidigt mål, men DIF lyckades vända underläge 0-1 till ledning 3-1. I slutet tappade grabbarna dock allt, inklusive ledningen. Det blev bara en pinne igen, 3-3, och alla var enormt besvikna. Nu verkade Allsvenskan väldigt avlägsen, det var tur att vi hade cupen att glädjas åt i alla fall. Nu var det dags att möta div 4-laget Valbo FF utanför Gävle, och då ramlade målen in. Hela 7-2, även om Valbo kämpade tappert, de hade 2-3 i paus.
Då var det dax igen, den här gången med Råsunda som hemma(?)plan, nämligen derby mot Bajen. Trots en storpublik (14.020) blev det aldrig den match vi hade hoppats på. Första halvlek hade DIF ett visst övertag, men som vanligt lyckades vi inte göra mål när det behövdes. Det blev istället Hammarby som lyckades göra det första målet i slutet av första halvlek. I andra kämpade DIF tappert men kom aldrig in i matchen igen, utan Bajen kunde vinna med 3-0. Nu var vi nästan tvingade att vinna allt. Det började bra; 2-1-seger mot IFK Sundsvall, och ett visst hopp fanns.
Vi hade Vasalund på hemmaplan, en match där en seger var ett måste. Vasalund var på andra plats, fyra poäng före oss på tredje. Djurgår'n började bra, lyckades sätta press på Vasalund, som försvarade sig bra. Så bra att de lyckades kontra fram en ledning i första halvleks sista minut. I andra halvlek fortsatte DIF att pressa tillbaka Vasalund, men lyckades aldrig skapa riktiga chanser. Vi fick ett tröstmål på övertid, men det hjälpte endast föga och Hammarby. Våra chanser var nu mikroskopiska, och ingen hade kvar något hopp. Följande match, Sirius borta, märktes det att Uppsalalaget, som krigade för sin existens, var mycket hungrigare än DIF, som bara spelade fotboll utan att kämpa. Den matchen blev på ett sätt symbolisk för hela säsongen; vi ledde med 2-0, men tappade i slutet till en förlust med 2-3.
Cupen, däremot, var ju fortfarande intressant, närmast var det allsvenska Frölunda som väntade. Frölunda hade en bra period, laget hade slagit IFK Göteborg och Norrköping, alltså de två lag som slogs om SM-titeln. Men Frölunda blev ingen match för oss. Djurgården spelade disciplinerat i försvaret och byggde upp spelet till välplanerade anfall. I slutet av matchen var det bara ett lag på planen, och DIF vann rättvist med 2-0. I serien slogs Gefle tillbaka med 3-0 - det spelet såg bra ut, även om inte heller Gefle hade något kvar att kämpa för.
Kvartsfinal i cupen. Långt i norr väntade seriekollegan IFK Luleå. Matchförutsättningarna var inte de bästa: minusgrader och snöblandat regn. Djurgården såg följaktligen mycket stela ut i inledningen av matchen, och Luleå kunde göra två snabba mål redan efter tio minuter. DIF tog sig i kragen, jobbade upp värmen och sig in i matchen. Innan halvleken var över, hade Nebo gjort ett mål, och vi var med igen. I andra fortsatte DIF framåt, men det gick lite trögare, var det kylan igen? Luleå gjorde ett snyggt frisparksmål, som fick läget att se hopplöst ut, och trots att Jesse gjorde ett mål, blev Djurgår'n utslaget ur cupen för den här gången.
Mot Umeå borta blev det 0-0, och i skrivande stund är sista matchen mot Spånga ej spelatd. DIF vinner nog med 14-2!
Varför lyckades inte DIF ta sig tillbaka till Allsvenskan? Det är väl det, som alla frågar sig efter säsongen. Själv tror jag att man har litat för mycket på en spelare, man har hela tiden räknat med att Nebo ska göra mål, och när det inte lyckas, finns det ingen att falla tillbaka på. Det hade nog heller inte varit helt fel att ha kvar Charnley på mittfältet. OK, han var inte världens bäste spelare, men han tjatade igång laget, även om han irriterade andra ibland. Nästa år kanske vi har turen på vår sida, och får ungdomarna spela mer, Martinez var lysande på slutet, så ska det gå vägen...VI SKA TILLBAKA!!!
Serien kom att börja med bortamöte mot Grönis gamla klubb, GIF Sundsvall. Ca 300 DIF-anhängare hade rest till Sundsvall för att bevittna kampen på Idrottsparken. Efter 90 minuter stod det 0-5 på resultattavlan. Vasalundförvärvet Super-Bo svarade ensam för fyra av målen! Det femte gjordes av "Nebo" Novakovic. Bosses hattrick i en av världshistoriens bästa debuter inbringade 5000 kr till klubbens evigt sinande kassa. Kul att Bosse lyckades i debuten i DIF-tröjan, han har ju alltid hävdat att Djurgår'n är laget i hans hjärta!
Hemmapremiären en dryg vecka senare var mot Gefle på Stadion. I första halvlek nickade Bosse in 1-0, och jublet steg på Sofialäktaren. "Vilken avslutare vi har fått", tänkte man då. Senare spädde Nebo på till 2-0, och första hemmasegern var ett faktum.
Veckan därefter var det dags för en efterlängtad hemmamatch mot Västerås SK. För första gången hade vi motstånd i klackväg, ca 200 västeråsare som var på plats, men de skulle få åka hem med svansen mellan benen. Redan efter fem minuter slog försvaret upp en passning till Danne Martinez. Han fintade sin försvarare och skickade in ett skruvat inlägg. Nebo mötte vid straffpunkten och pangade in ledningsmålet. I andra halvlek höjde DIF nivån på spelet. Äntligen spelklare Disco-Kaj Eskelinen byttes in efter 25 minuter. Zoran Stojcevski ökade ledningen till 2-0, och lite senare skarvnickade Bosse fram till Kaj, som enkelt rullade in 3-0. Strax före slutsignalen fastställdes slutresultatet. Zoran slog en fin cross till Kaj på vänsterkanten, som lyrade in bollen till Super-Bo, som krutade in bollen på halvvolley. Självklar kandidat till årets mål på Stadion!
I nästa omgång var det dags att ta sig an Västerorts stolthet, Brommapojkarna. Försvaret hade hållit tätt i drygt 300 minuter, när BP tilldömdes en mycket tvivelaktig straff. Ex-DIF:aren och bortbytingen, "Mannekängen" Johansson, fick äran att spräcka "Baggen" Olsens nolla. Minuten senare blev DIF blåsta på en straff, när Martinez fälldes grovt i straffområdet. Repliken kom i stället ytterligare några minuter senare, då Johan Andersson nickade in kvitteringen - hans första mål i A-laget. I andra halvlek pressade DIF intensivt, och det gav resultat. Zoran spelade till Bosse, som säkert rullade in bollen mellan benen på BP-keepern. Sju minuter senare slog Martinez ett inlägg till Nebo, som gjorde 3-1. Mot slutet tappade DIF lite grann, och BP kunde göra 2-3.
Tisdagen den 24:e maj tog Järnkaminerna emot supertråkodugliga Spårvägen hemma. Den matchen slutade självklart 0-0, trots att Spåret spelade med tio man hela andra halvlek.
Fem dagar senare åkte Djurgårn till Lappland för att möta Kiruna. DIF vann med 3-0 i malmstaden efter en ruskigt ful match. Målen gjordes av Zoran, Bosse och Nebo.
Veckan efter var det dags för decenniets mest efterlängtade bortamatch: Visby IF/Gute - DIF. Blue Saints ankomst till Visby fick den allierade invasionen av Normandie den 6:e juni -44 att likna en pojkscouthajk. När ringmuren sedan belägrades, vände sig legionärerna i den romerska armén i sina gravar, gröna av avund. Inför storpubliken på Gutavallen spelade DIF rutinerat och kyligt. DIF forecheckade högt, Zoran och Bosse frispelade efter väggspel 18-årige Magnus Pehrsson, som snyggt bredsidade in ledningsbollen i den 23:e minuten. Några minuter senare utnyttjade Nebo ett misstag i Visbyförsvaret och sköt. Visbykeepern var på bollen men kunde inte hålla emot. 2-0, och jublet steg på invasionsstyrkans läktare. Visby reducerade sedan före pausvilan till 1-2. 12 minuter in i andra halvlek slog Micke Nilsson en snygg långpassning till Nebo, som skakade av sig två uppvaktande gutar och kallt rullade in 3-1 till DIF. Dem som inte åkte med till Visby tycker man mycket synd om, för det här var det bästa i bortamatchväg på mycket länge!
Väl hemma kom IFK Luleå till ett kylslaget Stadion på nationaldagen. Nebo gav DIF ledningen efter 34 minuter, helt frispelad av Zorro (som Zoran nu hade blivit döpt till). Tio minuter senare pangade den senare in en ruskigt snygg frispark rätt upp i krysset. I andra halvlek ökade Bosse till 3-0, innan Zorro gjorde sitt andra mål.
Sju dagar senare mötte DIF Sirius på Studenternas i (M)Uppsala. Efter fem minuter tog Djurgår'n ledningen. Zorro sköt ett av sina berömda skott, och Siriusmålvakten sumpade in bollen. Fortfarande i första kvarten satte en frispelad Super-Bo 2-0. Nebo avgjorde sedan matchen med 3-0.
Tvillingkampen gick av stapeln den 9:e juni mot AIK på Råsunda. Efter tio minuter hamnade DIF i underläge, 1-0. I andra kom de blåa ut och gjorde en kanonhalvlek. Kaj kvitterade sorkarnas ledning med en nick på ett snyggt inlägg. Oavgjort vid full tid innebar straffar, där Kjelle Frisk norpade två stycken iskallt och räddade segern till Djurgår'n. Vi var bäst i stan!
16:e juni och derbydags mot Vasalund. Det visade sig bli säsongens stora vändning. DIF var i 0-2-underläge efter tretton minuter. Tre minuter senare nickade Johan Andersson in 1-2 på en perfekt hörna från Danne Martinez. I andra halvlek kvitterade Nebo på en omdiskuterad straff. Sedan trädde Martinez in i handlingen på allvar. Han grundlurade en försvarare och pangade in ledningsbollen med högern(!). En frispark av Danne punkterade sedan matchen. Vilken vändning!
Under VM-uppehållet spelades två matcher; Spånga - DIF 0-1, målskytt: Bosse Andersson, och Väsby - DIF i cupen, där det blev DIF-seger efter straffar.
Säsongens första förlust kom hemma mot Brage, 1-4. DIF spelade mycket dåligt i början av matchen, och Brage tog ledningen efter fjorton minuter. I 20:e minuten tog en bragespelare en rövare och dök i närheten av Baggen. Domaren stod felplacerad och visade ut DIF:s målvakt. Dessutom dömdes straff som Brage utnyttjade väl, 0-2. Bosse reducerade strax efter, men domaren hade fått blodad tand och visade även ut Darko Mavrak. Matchen slutade till slut 1-4 - Djurgår'ns sämsta insats för säsongen. Svackan fortsatte, och även nästa match slutade med förlust, 0-3 borta mot Umeå. Detta gjorde oss alla lite oroliga, så vi tackade för att ett kortare uppehåll kom sen, så att grabbarna kunde rycka upp sig. Det gjorde de också! Inför 2827 åskådare på Kristineberg sänkte Bosse Umeå med ett hattrick, och alla kunde andas ut igen. Nu ledde DIF serien med nio poäng före just Umeå, och man började så smått fantisera om Allsvenskan.
Den 14:e augusti "förlorade" DIF två poäng i bortamötet mot Spårvägen. Publiken på Skarpnäck fick se en dålig match i regn. Nästan hela Spåret låg på försvar, men de lyckades få 2-2, varav deras sista mål föll i slutminuten. Med tanke på spelutvecklingen borde vi dock ha vunnit matchen enkelt.
Trenden höll i sig, i nästa match hade vi Sirius hemma. Djurgår'n tog ledningen genom Nebo på straff strax före paus, men i mitten på andra kvitterade Sirius, och matchen slutade 1-1. Vad höll på att hända nu? Två oavgjorda matcher i rad, och till råga på allt mot två bottenlag. Oron spred sig. Skulle DIF som vanligt säcka ihop totalt framåt hösten?
Pressen hade kallat matchen mot Vasalund på Skytteholm för seriefinal. Här skulle det bevisas en gång för alla vilka som skulle ta steget upp i Allsvenskan. Nåväl, vi som var där såg att det hela var en missbedömning. Det handlade bara om ett lag från början till slut! Djurgår'n tog kommandot direkt, och i den 22:a minuten tog Nebo hand om föreställningen. Han snurrade runt med hela vasalundsförsvaret vid kortlinjen för att sedan retfullt enkelt, ur en omöjlig vinkel, lätta in 1-0. Showen hade börjat! DIF pressade stenhårt resten av första halvlek. Efter 23 sekunder i andra gjorde Kajan 2-0. Tio minuter senare slog Nebo ett inlägg som Kajsa mötte på volley, och 3-0 var ett faktum. 4-0 var ett konstmål signerat Johan Andersson, som även han sköt på volley efter en nick från Bosse. Martinez fick äran att avsluta målskyttet i Djurgår'ns bästa match för säsongen. Det blev alltså 5-0 i matchen som kallades seriefinal. Nu skrev tidningarna att DIF var klara för Allsvenskan. Det såg sannerligen bra ut, men ingen vågade ta ut något i förskott.
Ca 300 helgon tog sig sedan till Arosvallen i Västerås. En mycket bra stämning hela tiden bäddade för en trevlig match. 4728 på läktaren fick se DIF starta i ett rasande tempo. Redan efter 22 minuter hade vi 3-0, efter mål av Zorro, Bosse och Nebo. Järnkaminerna verkade vara nöjda med resultatet och slog av på takten. Det straffade sig, och med fem minuter kvar att spela hade Västerås gått upp till 2-3. DIF lyckades i alla fall skärpa sig och höll resultatet tiden ut. Efter matchen kastade spelarna ut blommor till oss i klacken. En gest som uppskattades oerhört, och som verkligen visar att de gillar oss!
I nästa match mot BP på Stadion var det ingen tvekan. 6-0 till DIF efter fyra mål av Kajan. Det här var på sätt och vis en match som visade att Djurgår'n var för bra för att hålla till i ettan. Laget spelade med ett hundraprocentigt självförtroende, och misstagen var noll till antalet. Helt perfekt! Nu var serieledningen tretton poäng före Umeå med sex matcher kvar, och vi hade chansen att avgöra i nästa match hemma mot Spånga.
Och visst gjorde vi det! Spelarna var lite smånervösa, det märktes, men Spånga var bara ytterligare ett lag som enkelt slogs tillbaka. Ett par minuter innan matchslut gjorde "Grönis" kullerbytta, och stämningen nådde kokpunkten. 4-1 vid full tid, och planen invaderades av lyckliga helgon. Champagnen korkades upp, och spelarna hyllades. DIF VAR TILLBAKA I ALLSVENSKAN!!! Efter matchen drog folk ut på stan och firade. Ett fåtal av oss hade turen att hamna på Sturehof tillsammans med spelarna. De sjöng ramsor, skålade och höll tal. De fick t.o.m. Blue Saints att göra kullerbytta! En kväll som sent skall glömmas...
De följande matcherna var betydelselösa och slutade: Brage - DIF 2-1, DIF - Sundsvall 4-2, Gefle - DIF 1-2, DIF - Visby 1-0 och Luleå - DIF 1-1. Dessutom besegrade vi Norrköping i cupen med 2-0.
Efter en magnifik säsong slutade vi fjorton poäng före närmaste lag! Nästa säsong tar vi SM-guld! TACK, DJURGÅR'N!!!
Så kom den då, måndagen den tionde april. Den mest efterlängtade matchen på mycket, mycket länge skulle spelas på Stockholms Stadion. Svenska mästarna IFK Göteborg, som nyligen hade spelat jämnt med (och slagit) lag som Man United och Barcelona, kändes som en mycket tuff uppgift. Själv intalade jag mig att om vi förlorade med mindre än tre mål, skulle jag inte deppa ihop alltför mycket.
Efter ett par timmars uppladdning på Östra, gick man ner mot Sofialäktaren en dryg timme före match. Där blev man lång i synen. Det var folk överallt. Våra biljettluckor låg ungefär tvåtusen man längre fram, och alla stod i "kö". Efter ungefär femtio minuter hade jag lyckats ta mig upp på läktaren. Där gick det inte att röra sig. Det måste ha varit en av de allra största klackarna i Sverige någonsin, långt över 3000 man.
Efter att 1500 ballonger i gult, rött och blått släppts upp från Sofialäktaren drog matchen igång. Djurgår'n lirade riktigt inspirerat, och när Kajan hängde första målet, exploderade Sveriges vackraste arena. Alla, inte bara vi på ståplats, uppträdde som galna. Det måste ha varit ett av de härligaste mål jag har upplevt. Helt rättvist kvitterade Götet i andra genom ex-hjälten Rehn. 1-1 kändes ändå som SM-guld, ungefär, och spelarna fick motta välförtjänta hyllningar till långt efter matchens slut.
Värt att notera är att Thomas Wernersson, IFK Göteborgs klubbdirektör, efter matchen sa att det var den bästa stämning han någonsin upplevt på en arena i Sverige.
Annandag påsk var det dags för årets första "riktiga" bortaresa. Efter en lång kväll på krogen var klockan halv tre, och det var dags att ta sig ut till Gullmars. Ganska många hade samlats där, och det märktes att inte många hade sovit, vilket man kanske borde ha gjort. Fyra ledbussar kom iväg vid halv fyra, och det bjöds föga sömn i dessa. Om det misstänktes att någon försökte sova, tvingades vederbörande omedelbart på andra tankar av förslagna partybröder. Väl i Malmö var det några timmar till match, så en krog i centrum gynnades av ett besök. Dit kom också många som hade åkt på egen hand, vilket höjde stämningen ytterligare. Till slut var vi väl en 450 man som styrde stegen mot Malmö Stadion
Matchen var inte fullt så rolig som inramningen, men det var ändå glädjande att DIF kunde hålla undan till 0-0, mycket tack vare Johan Andersson och Thor-André. Efter två matcher mot de tippade topplagen hade Djurgår'n nu tagit två poäng, vilket alla var mer än nöjda med.
Efter att i isande vindar och snöblandat regn ha fått genomlida uselt DIF-spel i cupförlusten mot råttorna, var det glädjande att se Nebo ensam besegra Degerfors med 2-0 på en vårvarm Stadion. Äntligen hade vi fått revansch för katastrofkvalet 1992! De i media upphaussade Vulkanerna, kom med en åtta man stark (?) klack som inte lyckades göra sig hörd tvärs över planen... Kämpa på!
Nu var det dags för två vardagsbortamatcher i rad. Först på tur stod Frölunda, laget med den trogna hemmapubliken... Här lyckades inhoppande Danne Martinez rädda hemresan för knappt hundra djurgårdare genom att göra 2-2 på övertid. Näst på tur stod Norrköping, som inte hade förlorat hemma på hur många matcher som helst. Det gjorde de inte nu heller... Trots 2-0 i baken, spelade Djurgår'n dock riktigt bra, med bland annat några giftiga frisparkar, så det var ingen av de ynka 300 nedresta som deppade ihop.
Efter denna match var det två derbyn i rad. Det första var mot AIK hemma, men det blev ändå en bortamatch eftersom det spelades på Råttsunda. Djurgår'n spelade riktigt dåligt anfallsspel, men det gjorde inte sorkarna som vann rättvist med 2-1, och andra derbyförlusten för säsongen var ett faktum.
Bajenderbyt spelades även det på Råsunda, men trots det spelade Djurgår'n riktigt, riktigt bra. Vraken var efter i allt, och flera blev dessutom skadade efter helt justa tacklingar från Järnkaminerna.
I denna match gjordes den grövsta domartavla jag har sett hittills. Nebo var helt igenom, när Japan-Champa gjorde århundradets kapning två meter från bollen. Ingen domarsignal kom, och alla djurgårdare var i upplösningstillstånd. Domaren (jag minns tyvärr inte vem det var) insåg nog också sitt misstag, för i andra halvlek fick Djurgår'n straff i en mycket tveksammare situation. Djurgår'n skipade dock rättvisa genom att sportsligt bränna straffen. I stället gjorde Kajsa 1-0 ett par minuter senare, och det blev slutresultatet.
I försommarvärme, med Rolling Stones halvfärdiga scen som kuliss, tryckte Djurgår'n enkelt tillbaka Örebro med 2-0 på Stadion. Andra målet var en delikatess. Fred Persson drev upp bollen på högerkanten, och skulle slå ett perfekt inlägg. Som många vet har dock Fred ganska bristfällig teknik, vilket denna gång var bra. Inlägget blev en perfekt lobb från cirka 35 meter som dalade in i bortre burgaveln. Klart tufft!
Efter detta var det dags för en kul bortaresa till Halmstad. Vid denna tidpunkt hade Halmstad gått fram som ångvältar, och det var inte många som trodde på poäng för Järnkaminerna. På grund av detta (?) blev uppslutningen dålig, och vi var kanske 80 man på Örjansvall. Vi som åkte dit blev dock belönade. På två bra hörnor gjorde Djurgår'n två snygga mål genom Johan och Kajan, och slutresultatet blev 2-1 till DIF. Nu var vi uppe i serieledning och stämningen på hemresan var på topp.
Efter oavgjort mot Öster och Trelleborg hemma och säker 2-0-seger mot shejkgänget Örgryte borta, var det dags för det som skulle bli årets roligaste resa - Helsingborg.
En ålandskryssning dagen innan, gjorde att det var ganska tungt att ta sig till Centralen vid sex på morgonen. Väl där var det kul att se ett femtiotal djurgårdare på perrongen. Den organiserade resan hade nämligen redan lämnat Stockholm med bussar.
Efter en nedresa där sista biten gick med ruskigt flotta, luftkonditionerade lokaltåg (annat än SL:s ruttna pendeltåg), var vi på Helsingborgs Central och skulle bege oss mot Danmarksfärjorna. Då antastade polisen oss och sa, att färjebolaget skulle se till att inga djurgårdare skulle släppas på färjorna. Det trodde givetvis ingen på, och så var det inte heller. Polisen gav sig emellertid inte, utan hävdade nu bestämt att den danska polisen inte tänkte släppa iland några djurgårdare. De få danska poliser som syntes till i Danmark var dock mycket trevliga och visade inga tendenser att kasta ut oss. Det är ju jävligt märkligt att helsingborgspolisen står och blåljuger för folk, det är väl inte direkt sånt som skapar förtroende...
Ett dopp i Öresund och ett antal billiga öl senare var det dags för tillbakaresa och match. På Olympia var det fullsatt och tropisk hetta. Drygt 300 djurgårdare överröstade ändå de övriga 14700 åskådarna, mycket tack vare danskt bränsle.
Super-Bo såg till att vräka in 1-0 i första minuten, och vild glädje följde. Bosse klängde på staketet framför oss vilket renderade honom ännu ljudligare hyllningar och en tillsägelse av domaren. Uppvigling kallades det senare i media. Löjligt!
Efter att Helsingborg kvitterat och tagit ledningen följde femtio mållösa minuter, och när Nebo sköt i ribban började man misströsta ordentligt. Till slut hittade dock Nebo rätt på ett ganska tamt skott, och glädjen stod åter högt i tak. När sedan Bosse på kamikazevis skyfflade in 3-2 till Djurgår'n överträddes alla bullergränser. Alla kramade om dem som var närmast, dansade omkring som vansinniga och skrek så att stämbanden åkte upp i näsroten. En helt fantastisk seger mot serieledarna!
Efter dåligt spel och 1-3-förlust mot Helsingborg hemma var det åter dags att resa till Skåne och Vångavallen i Trelleborg. Denna visade sig vara landets särklassigt sämsta (allsvenska) arena, men det gör väl inte så mycket för de har ju ingen publik. Blåränderna, för dagen i rött, spelade riktigt dåligt, men Nebo lyckades i alla fall hänga 1-1 vilket gjorde hemresan acceptabel.
Nu tycktes Djurgår'n ha hamnat i en rejäl formsvacka. Visserligen besegrades Sandviken borta i cupen (3-1), men sedan var det dags igen mot kamel-Örgryte. 1-3 i baken och hemskt spel var inget som gjorde någon glad (förutom en och annan i Teheran eller så), och DIF dalade i tabellen.
Det hade nu blivit dags för Degerfors borta. Ingen hade några glada minnen från Stora Valla, så för att pigga upp stämningen lite var det utlyst en maskerad till den här resan. Undertecknad var något skeptisk inför detta, men det blev faktiskt en höjdare. I Mao Zedongs (Bodingh), Geronimos (Grabert) och övriga 250 djurgårdares sällskap spelade Järnkaminerna riktigt trevligt och vid full tid stod det 1-0 till DIF, vilket var i underkant. Domaren verkade dock inte riktigt ha uppfattat den korrekta längden på en fotbollsmatch. Efter tre övertidsminuter kvitterade Degerfors, och plötsligt var det inte lika roligt längre.
Djurgår'n hade i alla fall hittat formen igen. Frölunda besegrades med 4-2, och Norrköping med 2-0 på Stadion, innan det var dags att leta ute i förorterna efter Bollmoravallen där Tyresö besegrades med 2-0 i cupen.
Andra råttderbyt för säsongen spelades också på Råsunda. Av Djurgår'ns trevliga spel och AIK:s kräftgång under de föregående veckorna att döma, skulle det bli en enkel DIF-seger. Det trodde man också att det var på väg att bli, när Bosse och Darko hade hängt var sitt. Med en kvart kvar att spela petade dock norrlänningen Lidman in 1-2, och det hela blev nervöst. Ungefär fem minuter från matchens slut kom avgörandet. En sork kom solo med Baggen som gjorde en idioträddning, men tyvärr studsade returen ut till en annan råtta. "Heeeelvete vad orättvist" var vad man hann tänka innan Thor-André gjorde säsongens räddning. Det var minst lika skönt som när Djurgår'n gör mål!
Hemmaderbyt mot bajen var till en början en fest. Äntligen derby på en knökfull Stadion! Gigantisk djurgårdsklack med cirka 3000 helgon (fler än vraken) och djurgårdsseger med 2-0.
Efter att spelarna på sedvanligt vis tackat oss för stödet med kullerbyttor, var det meningen att vi skulle hållas kvar på läktaren i någon kvart, för att polisen skulle hinna slussa bort slöddren på andra sidan, allt i akt och mening att undvika konfrontation. Ingen var missnöjd över detta, eftersom alla visste att vi inte skulle få spela några derbyn på Stadion om något urartade. En kvart är ju lätt att fördriva när Djurgår'n har vunnit ett derby.
Istället för att gå ut från arenan hoppade emellertid ett hundratal bajensvin in på planen. Ingen gjorde dock någon ansats att möta dem. Istället skanderades "Ut med packet!" och andra ramsor för att lufta våra åsikter om bajarna. "Förvånande" nog gjordes ingen polisinsats för att få bort idioterna från planen. När vraken hade hunnit halvvägs, började några andra bajare elda på sin del av läktaren. Då brast det för ett hundratal hjärnslöa nötter. De lyckades storma de provisoriska kravallstaketen och möta bajarna, och sedan var bråket igång.
Malmö hemma var en viktig match för att hänga med i guldstriden. Tyvärr fick vi spela den på bortaplan (Råsunda) på grund av strejken. Jörgen Pettersson var tyvärr mycket bra i denna match, vilket bidrog till resultatet, 0-2.
För att hänga med i guldstriden var vi nu tvungna att ta poäng mot Göteborg på Gamla Ullevi, vilket alla insåg skulle bli mycket svårt. En samling hjärndöda löss hade åkt ner tidigare och dragit skam över sig och den förening de tyvärr påstår sig stödja, vilket gjorde att polisen uppträdde mycket otrevligt mot oss cirka 400 djurgårdare. Inte blev stämningen bättre av vår placering. Hur fan kan man placera bortasupportrarna omedelbart nedanför en hemmaläktare? Många göteborgare tog tillfället i akt att överösa oss med diverse föremål, något som polisen givetvis "inte såg". En idiot såg sig då tvungen att skjuta en raket mot sittplatspubliken. Frånsett honom skötte sig de flesta ändå efter omständigheterna bra. Matchvärdarna gjorde också ett mycket bra jobb.
I den första halvleken spelade DIF undermåligt, men Thor-André såg till att det stod 0-0 i paus. I andra spelade Djurgår'n mycket bättre och skapade en hel del. Man började så smått att hoppas på ett under. Det hoppet grusades dock snabbt med två snabba IFK-mål.
Nu var guldchansen borta, men en plats i Europa hägrade ju, och Örebro var första hindret på vägen. I isande vindar på Eyravallen var man mycket glad att man hade halsduken på. Djurgår'n dominerade totalt, och man väntade bara på första målet. På det fick man vänta. Och vänta. Det kom aldrig! 0-0 var visserligen ett hyfsat resultat borta mot Örebro, men Djurgår'n var värda tre poäng.
En korkat placerad tenta omöjliggjorde resan till Växjö och Öster för min del. Av det man såg på TV, spelade DIF genomruttet. 3-1 i baken nödvändiggjorde seger mot Halmstad på Stadion i sista matchen om det skulle bli några europaresor för oss.
Lördagen den 28:e oktober var förrädiskt inbjudande. På Östra var stämningen hög innan matchen, och alla såg fram emot resor neråt kontinenten. Väl på Stadion märktes det att en del hade tittat väl djupt i glasen, men vad gjorde väl det? Då orkar de väl i alla fall stötta Djurgår'n i 90 minuter, tänkte man.
Halmstads ledningsmål föregicks av en mycket underlig studs i stolpen. Alla DIF-spelarna tyckte att bollen hade tagit i hjulet bakom stolpen, och alltså varit utanför kortlinjen. Målet blev ändå godkänt, och stämningen blev plötsligt hätsk. När DIF några minuter senare fick frispark strax nedanför Sofialäktaren, såg man plötsligt en kille rusa in på planen. "Fan också, fattar han inte att det blir böter om man kutar in på planen", tänkte jag. Sedan såg jag vart han var på väg, och jag blev plötsligt helt paralyserad. Resten av matchen var det helt omöjligt att engagera sig överhuvudtaget. När matchen avbröts i andra halvlek, kändes det som om det inte spelade någon roll.
Mitt i all bedrövelse finns det i alla fall några glädjeämnen. Djurgår'ns säsong har ju varit helt underbar. Inför säsongen blev de tippade sist i serien av alla experter. En sjätteplats är mer än godkänt.
Inför nästa säsong ser det ljusare ut än man trodde strax efter Halmstadsmatchen. Fotbollsstyrelsen har gjort ett kanonjobb, och det verkar som om inga sponsorer kommer att lämna oss. Många djurgårdssupportrar har också skänkt mycket pengar, bland annat hade Stiftelsen DIF-support över 300.000 kronor vid årsskiftet.
Nästa år ska vi ut i Europa!