På resa med Blue Saints

Malmö FF - DIF 910915

Så var det dags igen för en av de absolut roligaste bortamatcherna, nämligen Malmö-DIF.

Eftersom det tog lite tid att röja upp efter festen, kom vi inte iväg förrän cirka 2.30 på söndagsmorgonen. Eftersom vi hade en så bra busschaufför, lyckades vi ändå vara nere i Malmö vid tiotiden. Konstigt nog var vi bara en buss. På en sån här match borde vi vara många fler.

Ett köpenhamnsbesök var en självklarhet för allihop, så det var bara att köpa biljett och hoppa på båten. Till vår fasa följde malmösnuten med över till Köpenhamn, där den danska motsvarigheten väntade. Detta berodde på (som de flesta säkert redan har listat ut) råttornas framfart vid en tidigare match i Allsvenskan.

Vi slapp dock ytterligare kontakt med snuten och tog oss till ströget. Där gick vi på en jävligt trevlig pub. Enliterssejdlar med Carlsberg beställdes omgående in. Några timmar och ett antal bärs senare var det dags att ta båten tillbaka. På båten träffade vi några danska DIF-supportrar som var på väg till Malmö Stadion. Äkta...

Matchen som slutade 1-1 var mycket bra. Djurgår'ns mål gjordes av Jensa Fjellström. Perre Ferm hade också ett sanslöst hårt ribbskott från cirka 15 meters håll. Oavgjort kan nog ändå vara ett acceptabelt resultat, eftersom Malmö också hade ett par giftiga chanser. Spelarna verkade dock mycket besvikna, eftersom de sprang av planen direkt efter matchen.

En liten känga måste ges till Malmös ståplats som måste vara bland Sveriges sämsta. När man har ögonen i höjd med gräset, får man ingen överblick över spelet.

Vid tretiden kom vi tillbaka till Sveriges metropol, trötta men nöjda med en suverän helg. Nästa gång Djurgår'n lirar i Malmö måste alla hänga med, speciellt ni som aldrig har varit på någon match i Malmö. Ni har missat något.

Frankrike - Sverige (VM-kval) 930426 - 930429

Måndagen den 26:e april mötte DIF Sirius hemma på Kristineberg. Matchen slutade som bekant 1-1, men det var inte det enda ett femtiotal djurgårdare tänkte på. Vi skulle nämligen åka till Frankrike och glo på VM-kval. Direkt efter matchen drog vi till Markurells, där vi skulle träffa resten som skulle åka. Vi kom iväg någon gång efter tolv, och stämningen var förstås på topp. Ett tecken på det var att första pisspausen kom vid Rålambshovsparken (nytt rekord!). Resan ner bjöd inte på mycket sömn. Det var fullt hålligång hela vägen till Helsingborg. Där träffade vi ett gäng trötta gnagare och bajare. Dem återsåg vi inte förrän på matchen. Hela resan fortsatte i samma tempo, trots att vår reseledare Johannes låg och sov hela vägen.

Vi kom fram till Paris på onsdagen. Flera drog till Eiffeltornet och tillbringade tiden innan matchen där. Grodorna kunde inte undgå att se att de var svenskar. Under tiden satt jag tillsammas med några andra i en rondell utanför Parc des Princes och förtärde öl. När matchstart närmade sig, hade tillströmningen av svenskar ökat, och när vi kom in på arenan såg vi att det faktiskt inte bara var vi som ville att Sverige skulle gå till VM. Vid matchstart var vi cirka 3000 svenskar på plats. Parc des Princes var konstigt nog inte utsålt, men vilket drag! Arenan var som en kokande kittel. Även fast vi var många svenskar, var det svårt att överrösta grodorna. Tänk om alla fulla Svenssons (inte Tommy) som var på plats hade sjungit fram Sverige. Då hade kanske resultatet blivit annorlunda.

Frankrike startade matchen klart bäst, men Sverige gjorde lite turligt 1-0 genom Martin Dahlin i den 14:e minuten. När Thern lite senare skadades, tog Frankrike över spelet totalt. I den 42:a minuten fick de en mycket diskutabel straff som Cantona satte. In i stället för Thern kom Pontus Kåmark. Han var ingen bra ersättare. Han kröp på tok för långt in i banan. I andra halvlek kunde Cantona slå in 2-1-baljan (synd om Ravelli som tappade in den).

I slutet av matchen kunde Sverige ha kvitterat. Ingesson sköt högt över i bra läge, och Stefan Rehn hade ett kanonskott i stolpen. Frankrike vann alltså med 2-1, och det ska Gerard Houllier (förbundskapten) vara nöjd med. Samtidigt fick Tommy Svensson vara nöjd med 1-1 på Råsunda, en match man tyvärr missade eftersom vi tappra DIF-are åkte till en redan bortglömd match i Sundsvall.

Gefle IF - DIF 930501

Vi, cirka 500 man, som samlades på Gullmars lördagen den första maj hade väl ganska höga förhoppningar. Gefle skulle bli en lätt match, trots att man hade premiären mot Sirius i bakhuvudet. Alla hade laddat upp med diverse förfriskningar, och historierna från Frankrike-resan berättades inför skrattande och rodnande ansikten.

För att kolla draget åkte jag med Babyfirmans buss som bestod av 68 personer som trots sin ålder festade kraftigt. Bandspelaren gick varm med techno och Manchester, och många ansikten med cyklopögon och gasmasker sågs. En viss yngre broder Arvidsson sågs konstant under sex timmar med en gul gasmask och stor flagga vandra omkring i bussen, på stan och på läktaren, helt otroligt! Vid framkomsten till Gävle drog vi ut på stan för att kolla läget. Det var en mäktig syn med alla människor och pinnflaggor (fler såna, tack) på gatorna. På arenan fann vi att cirka 800 personer hade gjort resan till Gävle, många med bara överkroppar och höga förväntningar på matchen.

Matchen slutade emellertid med 0-2-förlust mot ett ej så bra lag som Djurgår'n, men som tog vara på sina chanser. Bäst på plan var Nebojsa Novakovic och "Jesse" Kindbom som slet och oroade Gefle-försvaret, men jag är besviken på avslutningarna. I andra halvlek kunde man räkna skotten på mål på en handens fingrar. Skärpning, DIF!

Jag vill också härmed kungöra min förlovning med tjejen som stod med sina vänner utanför utgången vid matchens slut. Vi ska snart gifta oss och skaffa en massa barn, även om hon inte har en aning om vem jag är eller mina planer för oss båda.

IFK Luleå - DIF 930718

Lördagen den 17:e juli startade vår tio helgon starka styrka färden mot Arlanda. Målet var att hinna med ett av tre plan som gick denna tokdag. Med tur och skicklighet fick vi de sista tio platserna a' 225 kronor. Klockan var 9.10 och biran flödade redan på planet, medan vi satt och pratade med några Piteåbor. Efter en och en halv timmes resa var vi på Kallax (Luleås airport). Vi höll uppe tempot hela dagen och hann även med ett dopp i Luleälven, brrr. Men vi är ju Järnkaminer, hujeda mej.

Axberg och Drutten som åkt upp redan på torsdagen bodde hos en lumparpolare. Han var schysst så vi fick också insomna i hans kvart. Jävligt trevlig kille, fast han höll på Lule.

Snart var det matchdag, och biran och andra frukostdrycker sattes i omlopp, och snart var alla i ordning igen. In till det jättelika centrum med sura kinespubägare som ej serverade maltdrycker till arga DIF-ares förtvivlan. Nu hade vi fått sällskap av ytterligare tjugo helgon, och nu började det likna något. Jag menar, 30 man i Luleå, 110 mil från Stadion, är bra, i alla fall för Blue Saints och Turtles.

Klockan började dra sig mot 17-snåret, och nu började resan mot arenan. I bagageluckan steg jag ned, och luleborna fattade nada. In på arenan utan kontroll (tull) och uppvärmning med Luleå-spelarna. Så bra uppladdning hade de aldrig haft, och följaktligen tog de ledningen rätt snabbt. Djurgår'n jobbade sig emellertid in i matchen, och 1-1 av Lundmark när sju minuter återstod gjorde vår flight mer än acceptabel.

Med missade plan och diverse strul var det ett gäng bra förstörda, men redan pigga på nya bortatokmatcher, djurgårdare som anlände till Arlanda på måndagen. Tuff jobbardag, men vad gör man inte för Blåränderna?!

Bulgarien - Sverige (VM-kval) 930904 - 930909

Vi, cirka 70 djurgårdare, gnagare och bajare, samlades lördagen den 4:e september på Arlanda för att åka till Sunny Beach i Bulgarien. Stämningen, som alltid inför sådana här bortamatcher, var på topp. Sång och dryck lockade polisen till vår gate. Om vi hade varit vanliga Svenssons i kostym, hade de nog inte ställt upp med 15-20 man för att vinka av oss. I Aftonbladet samma dag stod att Bulgarien var livsfarligt, men det var inget vi tänkte på då.

Väl framme i Sunny Beach fördrevs dagarna och nätterna som på vanliga charterresor; fest, stoj och glam. Onsdagen den 8:e september bar det så av mot Sofia, en närmare nio timmar lång bussresa som alla fördrev på bästa sätt. Under resan hann man fråga sig vad fan de höll på med i Bulgarien. Vid en av pauserna passerade en bil med tre maskerade män med skottsäkra västar och varsin Kalashnikov i handen. Inte en gång, utan tre. Tredje gången började man ta betäckning.

När vi kom fram till Sofia, skulle vi leta rätt på ett ölhak, men vi hittade inget, så vi började gå mot arenan. Där delade vi på oss. Några letade vidare och resten gick in på arenan. Där inne fanns inte en avspärrning, och vi möttes av burop från ett par tusen som redan en och en halv timme innan matchstart fanns på plats. Polisen upptäckte oss och visade var vi skulle sitta. Själva ställde de sig som en levande mur på båda sidor om oss. På arenan såldes "burkar med starköl", vilket gjorde att stämningen var på topp.

När matchen startade fanns cirka 200 svenskar på plats. Sverige började nervöst och Ravelli fick göra några räddningar. Efter ett tag blev spelet jämnare, men Bulgarien gjorde 1-0 på en tveksamt dömd straff. Sverige kvitterade genom Martin "Guldboll" Dahlin, och för första gången kunde man höra vad man sade. Sverige spelade bra, även om det inte var någon höjdarmatch. I andra halvlek när Bulgarien hade bud på ytterligare en straff började visselkonserten. Det var ett öronbedövande ljud, och det flög diverse saker mot oss, men polisen ingrep snabbt. Det räckte att en polis tog ett kliv över det midjehöga staketet, för att ett par hundra bulgarer skulle fly.

Efter slutsignalen dansade glada spelare på planen och vi på läktaren. 1-1 var ett stort steg mot VM i USA. Polisen utrymde arenan, och därefter fick vi gå tillbaka till våra bussar som skulle föra oss tillbaka till Sunny Beach. Under matchen blev vi alla hotade till livet ett antal gånger, men vi kom levande hem till Sverige efter en ruskigt rolig vecka.

Leksands IF - DIF 940303

Söndagen den tredje mars var det dags för en efterlängtad och tung resa, nämligen Leksand borta. Skapligt schleten infann sig undertecknad på samlingen vid Bögringen vid 12-rycket för att tillsammans med drygt 200 andra djurgårdare borda det chartrade tåg som skulle föra oss till dalametropolen. Väl ombord lutade man sig tillbaka i de bekväma fåtöljerna i personalvagnen. Skönt att slippa den slutna verkstaden i de andra vagnarna, bakis och slutsnackad som man var. Väl iväg växlade jag några ord med Lennart "Ryttarn" Rytterström, och han är alltid lika trevlig att ha att göra med. Det är nämligen han som är ansvarig för de här tågresorna. Det är jävligt schysst av honom att låta oss åka trots alla skriverier. I personalvagnen hade vi sällskap av sex rekryter från "Norrmalmskavalleriet". Dagen till ära gjorde de inget större väsen av sig. En del sura miner skymtades dock.

Tåget stannade en stund i (M)Uppsala för att hämta upp ytterligare 20 DIF-supportrar. Under resten av uppresan turades vi om att eskortera barbimbosarna från SJ som sålda bira och andra förnödenheter till oss. Kampen blev hård om damernas gunst. Blue Saints motsvarighet till de tre musketörerna, Jocke "D'Artanjang" Ljung, Ronny "Nörden" Edin och Pelle "Kronans kulsprutevälling" Haglund jobbade hårt. Det blev en dramatisk kamp, men det skulle visa sig att Per-Olof spurtade bra på slutet (hemresan, framför allt). Efter målfoto vann Pelle med en nedrig noslängds avstånd. Denna smöroffensiv visade sig vara den värsta i mannaminne, helt enkelt en orgie i gentlemannaanda. Den gode Haglundarn kan alltså vara charmig om han vill, otroligt nog.

Vid ankomsten till Leksand gick alla till en början i samlad trupp. Några avvek sedan till restaurang Bosporen, där enligt Expressen ett tumult skulle ha utbrutit. På vägen var det också några hjärnlösa embryon som sabbade bilar. Ingen skadegörelse är försvarbar, men den här var av värsta sort. Privatpersoner som vi, som jobbar och betalar skatt, ska INTE behöva få sin egendom förstörd av såna jävla idioter. De var väl inte ens intresserade av hockey överhuvudtaget. Det är ju jävligt underligt att det ska vara så svårt att anordna en resa helt utan incidenter.

Väl inne på arenan roade sig folk (Pike) med att glufsa knäckebröd. Inget fel i det, men ge fan i att kasta in det på isen. nog om det, men det är konstigt att ordningsvakterna ser allt så enkelriktat. De ville kasta ut knäckebrödsknaprarna och missade totalt vad som hände på sittplatsläktaren till vänster om oss. Där satt två skoterraggare av värsta klass, med moppemusche och ankaschlefrisyrer, och drack rent booze ur flaskan helt öppet.

DIF öppnade matchen offensivt och starkt. Efter 12.48 lirkade Fredrik "Linkan" Lindqvist in gummitrissan i numerärt överläge från sin speciella gretzkyposition bakom mål. I slutet av perioden gjorde Peter Nilsson ett olycksamt byte. Han slog ett felpass rakt i gapet på Greg "grinollen" Parks som åkte in i slottet och satte puckaset bakom en skymd (?) Osten. Lite senare tog Leksand ledningen. En leksing sköt, och Osten gjorde en Pekka-räddning, det vill säga slajdade med benskyddet högt upp. Pucken flög i en hög båge och landade på mållinjen, där Jarmo Mäkitalo petade in den. Strax efter kvitterade dock Djurgår'n. Tomas Jonsson fick pucken i Leksands zon. Han slog vad han själv trodde var den perfekta crosspassningen. "Marre" fiskade då observant upp pucken och pricksköt stenhårt i nät. Har du legat av dig på gamla dar, Tomas?

I andra perioden hände inget speciellt, men inför tredje gjorde Tommy och Lillis ett schackdrag. De bänkade "Musse" Håkansson och slängde in Matthias Hällback. Det visade sig vara ett lyckat byte. Matthias är ju jävligt snabb och teknisk, men kanske lite liten till växten. Trots sin ringa ålder och storlek valsade han runt ordentligt med "mörbitarna" i Leksands försvar.

Tredje perioden började annars med en kalldusch. Efter 0.59 gjorde Leksand 3-2 genom kycklingen Ciavaglia. Drygt två minuter senare replikerade dock Djurgår'n. Björne nord pricksköt kvitteringen på en smart passning från Chrippe Due-Boje då Leksand precis blivit fulltaliga. Efter 16.18 hände så det som fick taket i leksandsladan att lyfta av vårt jubel och sång. "Hårdrockaren" Huusko hittade Jocke Musakka med en klurig passning från sarghörnet in framför mål. Jocke stötte in ledningspucken på biljardvis mellan benen på CP-Åke Nallebjörn. Det var bara Jockes andra mål i världens vackraste tröja, men dock hans viktigaste. Med fjorton sekunder kvar fastställde "Marre" slutresultatet genom att skjuta pucken i tom kasse från egen zon, framspelad av Chrippe.

Det var inte världen bästa match, men två viktiga poäng i jakten på fjärdeplatsen. Dessutom var det mycket skönt att tvåla till maspacket på bortaplan.

Väl utanför arenan bordade vi bussarna tillbaka till stationen, medan sportradion basunerade ut att Frölunda hade torskat. Det innebar att fjärdeplatsen var vår för tillfället.

Hemresan blev lugn och skön. Man var så jävla till sig i trasorna efter segern, att inte ens "kavalleriets välkomstkommitté" kunde förstöra ens goda humör. De hade ställt upp 7-8 man med äggskal, bakplåtar och stekspadar, det vill säga full kravallmunderin. Pinsamt, herrar konstaplar!

GIF Sundsvall - DIF 940424

Äntligen! April var här, och därmed var det dags för fotbollspremiär. Alla spekulationer inför säsongen talade till Djurgår'ns fördel, och därför var pressen stor inför denna match i Grönis hemstad Sundsvall. Försäsongen, med idel vinster (förutom Öster, 0-4), bådade gott inför marschen tillbaka till Allsvenskan, och nu var det dags för den mest efterlängtade premiären sedan förra årets premiär!

Destinationen denna gång var Sundsvall, en stad som endast är känd för att ligga långt bort och så för Grönis, förstås. Från början var det meningen att vi skulle åka tåg, men när det inte fanns någon match att skriva upp sig på, blev vi inte tillräckligt många. Vi fick nöja oss med bussar, vilket inte skulle visa sig så farligt ändå. Nåväl, till slut lyckades vi skrapa ihop cirka 200 man som var sugna på att se Järnkaminernas första match för säsongen.

Klockan 8.30 söndagen den 24:e april samlades vi på Gullmars. Många såg skapligt risiga ut efter föregående natt, men det glömdes snabbt. Nu var det bara en sak som gällde. Vi kom iväg ungefär som planerat och förberedde oss på en drygt fem timmar lång resa till Sundsvall. Själv brottades jag med en videokamera och dess miljarder knappar. Undertecknad är nämligen stjärnproducent för vår videofilm om fotbollssäsongen 1994.

I vår buss var stämningen hög redan från början, och passagerarna fick snabbt en favorit i chaffisen Hasse som underhöll oss med diverse dråpliga DIF-ramsor och obegripliga historier och anekdoter. Alla i bussen, även Hasse själv, såg fram emot framtida resor tillsammans. Helt klart vår bäste chaufför sen, ja, sen -64!

Plötsligt hojtade några att jag skulle ta med mig kameran och gå bak i bussen. Vattahell, tänkte jag och såg Hollywood-skylten flimra framför ögonen. När jag sakta rörde mig bakåt i bussen och närmade mig avstigningsgropen såg jag något som fick mig att rysa. En stackars gosse höll just på att få allt sitt hår bortrakat. Frisör Saints! Vad ska mamma säga nu?

Det goda humöret höll i sig hela resan som faktiskt gick ovanligt fort. Vi landade med bussarna utanför arenan, efter det att vi blivit hälsade på den stora ljustavlan med "VÄLKOMNA, BLUE SAINTS!". Det bidrog ytterligare till den trevliga stämning som redan hade infunnit sig, och alla såg fram mot en trevlig match. Hur som helst var det ett tag till avspark, så många gick omkring för att se på stan. Där träffade vi fler djurgårdare som hade tagit sig upp på annat sätt. Det var en härlig känsla att gå omkring i det vackra vädret och se DIF-are vart man än vände huvudet.

Allt eftersom avspark närmade sig sökte sig folk tillbaka till arenan, och till slut var vi fulltaliga, cirka 350 man. Trots den fina försäsongen vågade man inte ställa alltför höga krav på Järnkaminerna i och med alla nyförvärv. DIF tänkte emellertid inte pröva sig fram utan trampade gasen i botten direkt. Stackars Giffarna fick ingen trevlig premiär inför hemmapubliken, utan de blev totalt förnedrade av Stockholms Stolthet. "Super-Bosse" Andersson, gammal Blue Saints-medlem, presenterade sig med besked och sköt ett hattrick + 1!

Klacken hann ibland knappt upp på läktaren förrän det var dags att springa ner och klänga på staketet igen. Till slut skrevs segersiffrorna 5-0, vilket får anses vara en mer än godkänd premiär. Skulle det fortsätta så här, var Allsvenskan inte långt borta. Som brukligt är, avslutade grabbarna med vågen och kullerbyttor framför klacken, varpå stämningen nådde kokpunkten.

Nu väntade en hemresa som säkert många bävade för, men med bira kvar i bussen, Hassan på radion och en sjungande chaffis, så blev även resan hem ett rent nöje. När vi kom tillbaka till Stockholm, struntade många i att det var måndag dagen efter och begav sig till Cheers för att fortsätta firandet.

Det här var på många sätt en riktig mönsterresa, så här ska en riktig bortaresa vara. Mycket folk (nåja!), hög, hög stämning, fint väder och stor DIF-seger. Men det bästa av allt, det hela gick lugnt till. Inget bråk eller förstörelse någonstans. Så här ska alla våra bortaresor vara!

IFK Luleå - DIF 941015

Jaha, då var det dags för säsongens sista bortamatch (bortsett från Sundsvall i cupen), mot IFK Luleå. Ett givet mål för oss i Blue Saints.

Vi var några stycken som samlades hemma hos Åke i Märsta kvällen innan. Att sova, som man egentligen borde ha gjort, kom inte ens på tal, så när klockan ringde 04.45 hade vi knappt fått två timmars sömn. Taxi var redan beställt, så klockan fem begav vi oss mot Arlanda. Väl där hade vi några timmar på oss innan vår megajumbo skulle lyfta mot Luleå. Så vad gör man bäst för att fördriva tiden på en folktom flygplats? Dricker den tokoxiga drycken ljummen Kir (Kir, Kir, Kir, Kir). När klockan började närma sig sex, blev vi fem lite fundersamma. Skulle vi misslyckas med att fylla vår megajumbo för första gången i Blue Saints historia? Men vad hände då? Jo, långt borta i horisonten dök en skugga upp. Vem kunde det vara? Lucky Luke? Nä, det visade sig vara vår vän Kaj "Gumminacken" Hember. Även fast han inte har en kroppshydda som kunde fylla resten av jumbon, så fick han duga. Till det behövs nog en Gruva, och det har inte vi. Kaj var lite trött efter att ha varit hos en finska hela natten, men han gick loss på lite Kir, och snart var stämningen på topp.

Väl ombord på planet serverades frukost som kom väl till pass. Sedan var det dags att knäcka en kvarting, något som inte uppskattades av vissa damer på planet, men vi kunde ju inte gärna bli avkastade på halva vägen (?). En dam som däremot uppskattade vår närvaro var snygga Johanna från Piteå. Hon var inte sen att gå loss på groggen med oss andra.

Väl framme ramlade sex högljudda grabbar i sina bästa år av planet och begav sig mot Luleå Downtown. Där gick vi gatorna fram och sjöng i högan sky. Bönderna verkade något chockade. "Vad fan gör sex packade stockholmare här klockan halv tio på morgonen?" Det tog inte många minuter innan polisen var på plats. "Nu ryker drickat i våra kassar", tänkte vi, men icke sa Nicke. "Behåll spriten, bara ni tar det lugnt", sa de. Något för västeråssnuten att ta efter. Därefter begav sig Kajan, Åke och Höjdarn till någon gammal lumparpolare, medan jag, Gullö och Jonny "B-supportern" Grönlund våldgästade en parkbänk i väntan på tolvslaget. Med andra ord Kanna På.

Väl inne i värmen bland pumparna flödade biran. Vi fick snabbt några nyfikna gäster hos oss i baren, bland andra en man i 60-årsåldern aom satte sig och snackade Djurgår'n och drack pilsner med oss. Sedan slog sig en engelsman ned. Han berättade för oss vad han tyckte om AIK och Black Army, och vi kunde inte annat än hålla med. Efter ett tag emottog han några DIF-badges och bar dem med stolthet på sitt vänstra bröst.

Efter någon timme på puben begav vi oss med taxi till arenan. Ett lagom stort hål i staketet gjorde att matchen kostade gratis. Väl inne tog vi plats på ståplats och fick hjälp av några DIF-are från Luleå att överrösta bönderna. Djurgår'n såg till att hänga den första baljan. I slutet av första halvlek flyttade vi oss till den andra läktaren. Där träffade vi Tommy B, Hartman och Mygel, som kommit upp kvällen innan. Sedan träffade vi även några Luleå-sorkar som hade samma IQ som råttorna i Stockholm, så de lämnade arenan fortare än kvickt.

I andra halvlek lyckades Luleå göra 1-1 på straff. Slutsignalen gick, och oavgjort var nog rättvist, tycker jag.

Efter matchen begav vi oss till Höjdarns lumparpolare igen. Mer sprit och mer sång var det som gällde där. Vissa blöjor pallade inte trycket, så de tog sig en tupplur i soffan. Jag behöver inte nämna några namn, eller hur Gullö, Jonny och Kaj? Efter någon timme tröttnade jag och Höjdarn, så vi lämnade sömntutorna och begav oss mot puben. Efter någon timme dök de andra vraken också upp och gjorde oss sällskap. Sedan kom Darko Mavrak på besök, och det blev några foton innan vi lät honom vara ifred. Efter det började vi röra oss mot stället där DIF-arna skulle festa. Vakterna på stället var lite griniga över vår klädsel, men de gav med sig till slut. Väl inne träffade vi djurgårdsspelarna, och det blev ett jävla drag. De är ju inte killarna som spottar i glasen, direkt. Festen varade långt in på natten, och det var en smärre chock att se Blue Saintsare dansa. Själv blev jag uppbjuden av ett riksvrak, men det brydde man sig föga om då. Som tur är har jag en ganska god vän vid namn Gullö som lyckades reta gallfeber på vraket som svarade med en lavett och gick. Tack, Johan!

Väl hemma var det ganska skönt att luta efter tjugo timmars kröken. Söndagen var väl inte den bästa dagen det här året, men efter lite fyllekäk (pizza) och någon bärs var man ganska stadig igen.

Väl hemma i Kungl Huvudstaden skulle det visa sig vilka som var män och vilka som var möss. Det var nämligen så att våra hockeyhjältar tog sig an Hv71 på Globen, och den enda som pallade trycket var jag. OK, den lilla fikusen Mygel var också där, men han drack ju knappt på hela resan. Efter hockeyn var det hem och vila upp sig lite, för på tisdagen var det Leksand hemma, på onsdagen Sundsvall borta i cupen och på torsdagen Brynäs borta, men de resorna är en annan historia.

GIF Sundsvall - DIF (cupen) 941019

Kommer ni ihåg första matchen i serien förra säsongen? Den soliga dagen uppe i Sundsvall när vårt kära Djurgår'n vann med 5-0. Den 19:e oktober var det dags att möta Giffarna borta igen, fast den här gången i cupen. Av någon underlig anledning blev vi bara en buss den här gången. Nog är väl fotbollsintresset större än så? Resan upp, ja vad ska man säga om den? Två ord som jag tror skulle vara passande är: jävligt kul!

Trots stor oro för huruvida bogvisiret var på eller ej, gick resan galant, mycket tack vare Höjdarn och alla andra som hela tiden kollade om det satt på (bogvisiret, alltså). Inga poliser som passade på oss, relativt långt mellan pisspauserna och en hel del att dricka. Mycket trevligt och härlig stämning. Cirka tio minuter försenade rasade vi in på arenan. Matchen, är det inte mycket att säga om. Ett ord: snark. Det roligaste var när ett tjugotal knäppgökar dansade omkring med bara överkroppar. Till och med hemmapubliken tittade mer på dem än på matchen.

Efter ordinarie matchtid var ställningen 1-1, och matchen gick till förlängning. I cupen betyder förlängning också sudden death, vilket i alla fall jag inte hade en aning om (en del av spelarna visste det inte heller). Glädjande med sudden death var i alla fall dels att vi skulle slippa avgörande på straffar och dels att det snart kunde vara avgjort så att vi kunde få komma ifrån kylan. Att vara fotbollsälskare är inte alltid lätt när det gäller temperaturer. Ena stunden står man på Stadshagen och fryser häcken av sig i början av året, för att några månader senare vara i Dallas i 40 graders värme, för att tre månader senare stå i Sundsvall i 10 minusgrader. Snacka om temperaturskillnader!

Hur som helst, sudden började och spelet blev plötsligt spännande. När så Kaj Eskelinen nätade utbröt ett vilt jubel, och glada helgon sprang in på planen för att tacka spelarna, som alla blev ordentligt omkramade. Grönis hyllades också, och han tackade för stödet under säsongen. Nästa säsong ska det bli ännu bättre!

Motala AIF - DIF (cupen) 950406

Årets första bortamatch i fotboll drog givetvis mycket folk. Blue Saints lockade med en resa för endast 100 personer, där samtliga fick en t-shirt som var framtagen speciellt för den här matchen. Trycket blev dock för stort, så vi fick utöka resan med 50 platser (som blev utan t-shirt). Nåväl, glada i hågen begav vi oss mot Motala sugna på att se Djurgår'n i den första "riktiga" matchen för säsongen. Dock ansåg nog både Blue Saints och DIF att det här var en uppvärmning inför premiären mot Göteborg fyra dagar senare.

Väl framme i Motala såg man att ca 250 Djurgårdare hade tagit sig dit. Matchen började mycket bra för Djurgår'n. Redan efter ett par minuter fick de en frispark ett par meter utanför straffområdet, till vänster om målvakten. Zorro fick förtroendet och sköt ett hårt skott som tog i muren och singlade in bakom en felplacerad målvakt.

Resten av halvleken dominerade DIF utan att egentligen skapa något, och matchen blev rätt så tråkig. Både Bosse och Nebo saknades på grund av skador, så Kajsa och Darko fick spela på topp. De skötte sig väl bra, men fick inte till några direkta farligheter.

I andra halvlek ökade Darko på till 2-0, och nu kändes segern nära. Martin Åslund kom in och Kajsa flyttades ner på mittfältet, där han kom att märkas mycket mer. Han gjorde 3-0 på straff, men spelet var fortfarande ganska tamt. 4-0-målet var matchens höjdpunkt: Zorro spelade till Darko på högerkanten som klippte till från 35 meter. Målisen hann inte reagera förrän det rasslade till bakom honom. Efter det slappnade Djurgår'n av allt för mycket och slutade helt enkelt spela boll. Motala gjorde två mål (varav ett på straff) inom loppet av en minut, och folk började bli lite smått oroliga, men matchen slutade 4-2 till DIF, och vi var klara för kvartsfinalen.

I helhet var det ingen bra match. Järnkaminerna gjorde de mål som behövdes, inget mer. Det är livsfarligt att slappna av bara för att man leder, det har vi sett förr. Vi får hoppas att Djurgår'n skärper sig på den viktiga punkten.

Bäst på plan var Zorro som skötte sig utmärkt hela matchen. Baggen hade också två väldigt bra utrusningar, när han bröt för frispelade Motalaspelare.

Blue Saints var det bästa med den här matchen! Klacken höll igång hela tiden, och "genrepet" inför premiären bådade gott. Danne Martinez fick höra sig hyllad upp till "Martinez är 102"... Det blev i alla fall en hemresa där alla hade ett leende på läpparna och var redo för nästa match, hemma mot IFK Göteborg.

Malmö FF - DIF 950417

Vi samlades tidigt på måndagsmorgonen (för de allra flesta var det fortfarande söndag) på Gullmars för att bege oss till sydligare breddgrader. Ganska många hade letat sig dit, trots att det blev bussar i stället för tåg. Och med tappra gossar och dryck i hand skulle det här gå vägen ändå.

När vi anlände till Malmö snöade det. Lite senare sken solen, och strax efter började det att hagla. Det gick ju inte att vistas ute i ett sådant väder, så vi styrde våra steg mot en av de få pubar som var öppna. De som hade anmält sig för att jobba en lugn helgdag, då ingen besöker en pub i centrala Malmö, fick sig snabbt en chock, då stället sakta men säkert fylldes till brädden av hungriga och törstiga Djurgårdare.

När det väl var dags för match sken solen igen efter flera snö/regnskurar, och solen höll sig faktiskt genom hela matchen. Under första halvlek var det DIF som sken mest, men tyvärr kom vi inte närmare än ett farligt skott av Kajan strax över Fedels ribba. Som vanligt tappade blåränderna (för dagen i gult) i andra halvlek. Det är tur att backlinjen inte är så dålig som media sade sig veta för säsongen, utan att den är så stark som vi andra redan visste, med Johan, Berka, Alvén och Langemar. Vi får dock inte glömma den store hjälten i målet; Tor-André. Jag tror inte vi skulle bli långlivade i Allsvenskan utan denne gigant. Matchen slutade 0-0, och vi hade tagit poäng mot både IFK Göteborg och Malmö FF, de lag som tippats som etta respektive tvåa i Allsvenskan.

Ungern - Sverige (EM-kval) 950423 - 950428

Reiseleiders Micke Ryder, Kajan och Jocke Danielsson hade, efter en hel del jobb, lyckats skrapa ihop trettio representanter för en veckas kulturberikande resa till Ungern.

Ett av målen med resan var att bevittna Sveriges bedrövliga match mot Ungern (förlust, 0-1), och det var kanske det tråkigaste av allt. Fördelningen bland de trettio var ungefär som man kunde vänta sig: 26 Järnkaminer, tre sorkar och en bajare. Av alla som under de senaste månaderna, med 5-6 öl i kroppen på krogen, absolut skulle följa med, var det ganska många som satt hemma när det väl bar iväg. Samlingen var på Markurells, och avresan från Stockholm klockan elva på söndagskvällen. Ken Lennaard övertygade alla som åkte med samma tåg att det skulle bli en mycket jobbig resa, men efter fem minuter hade John Blund snackat allvar med Ken, som sedan befann sig i Herr Blunds järngrepp tills vi kom fram till Budapest(!) Ganska imponerande, då det handlar om en resa på ett och ett halvt dygn. Ken vann till slut resans betongkeps på målfoto över Jocke Danielsson.

Vi fick åka båt en bit under resan, och då kunde man passa på att fylla på matsäcken. Plötsligt blev Beck's öl väldigt populärt. Det var nämligen det enda som fanns, och på en halv minut tömdes en lagerpall fullpackad med flak. Väl på tåget igen, var vi i Tyskland, och då slog Crille Ryder till med ett riktigt inhopp i dimman. Efter att av någon anledning ha surnat till tänkte han hoppa av och lifta till sin syrra i England, som Crille förväxlat med Tyskland (lätt hänt).

Efter Berlin och ett McDonaldsbesök var det raka spåret till Ungern. Den sista tågresan fördrevs med galna kupéstormningar, kidnappningar och ölkrig. Det var också här som Junior hittade ett band med en låt som ingen, och då menar jag ingen, kunde undgå att höra under resten av resan. Låten spelades ungefär ganska många gånger.

Väl framme i Ungern var gamarna över en direkt och vill växla pengar och köra svarttaxi, och det fick man vänja sig vid. I olika taxibilar med lika många olika taxor tog vi oss genom den ständiga rusningstrafiken till Hotel Ventura som var helt okej. Jocke Danielsson inledde resan med ett jättegräl med fönstret i dörren, vilket slutade med grov misshandel, och att Jocke fick punga ut med 200 svenska pengar till hotellpersonalen (rutan började). Danielsson fortsatte sedan med ett mycket bättre förhållande med huvudkudden och sängen, och han fick hotas upp av Rönn varje gång han skulle stå på benen under resten av resan.

Första kvällen i Ungern tillbringades först på en billig sylta, där ölen kostade billig. Janne och Åke hade fått tips om ett hak som hette Fortuna, så dit gick taxibilarna efter ett tag. Ett ölpris på 700 leksakspengar var dyrt, även för en Järnkamin, men det lovades show så småningom. Fortuna skakades i grunderna av det konstanta brölet. När sedan tre inte alltför fula fiber äntrade scenen, blev det tyst i tio sekunder, för det var inte den här klassen på utseende man hade väntat sig, direkt. Efter ett tag stod det klart att det inte var den show som alla, utom kanske gnagar-Bettan, hade önskat sig. Särskilt inte när en vit Cyndee Peters kom upp på scenen för att sjunga en sång. Åke överraskade då stort genom att hoppa upp på scenen och ta några snygga danssteg, innan de slipsbeprydda vakterna förpassade honom ner på golvet. Åke fick i alla fall med sig tre och en halv rulle film från Fortuna, för sällan har en kamera använts så mycket av en icke-japan.

De flesta åkte sedan till Irish Pub, som var så lite Irish man kan tänka sig. John Blund gick fram som en slugger, men en del höll sig vakna. En av dessa var Sollentunasonen Micke Berggren som tyckte att ungrarna i lokalen var så hotfulla att det verkade alltför farligt att gå över lokalen till toaletten. Till slut var det snack om att pissa i soffan eller i hörnet, men då gick någon vältränad kille med lille Micke till muggen. Gullö hade åkt på en riktig feting av Herr Blund och fick bäras till taxin. Under färden tillfrisknade dock Gullö och såg sedan mycket hedervärt till att väcka alla värdinnor som låg och sov på hotellet. Efterfesten på Ventura höll sedan på tills det var dag igen, och en del trodde nog att vi skulle bli tvungna att flytta direkt. Det slapp vi som tur var, och vi kunde i stället i lugn och ro sätta på oss Sverigetröjorna för att åka in till stan och käka. Sedan samlades alla på Sports Bar, och där var väl draget okej, även om man nu hade kommit in på stadiet när ren vodka smakar festis. Kajan, Berggren och jag försökte få in lite turkisk peppar för att få lite fart på blodet, men istället fick vi något av det äckligaste som skådats. Kajans min efter att han svalt läckerheten sa allt.

Matchen tänker jag nämna så lite som möjligt om. När Ungern gjorde 1-0 sprang ett gäng monkeys fram och ryckte i en av våra vackra flaggor. Naturligtvis blev det liv i luckan. Pike fick in en riktig träff, tyvärr rakt på stängslet. Av kanske tusen svenskar som var där, behöver det kanske inte påpekas att 970 stod livrädda och tittade på. Pinsamt för alla bönder som var där. Ännu pinsammare var de snikna gnidare som ville sätta upp banderoller med företagsnamn bland sverigeflaggorna... stor risk. De som satt hemma i soffan och slapp bli genomblöta i ösregnet på Nepstadion kunde i alla fall se att JÄRNKAMINERNA var där på den största och vackraste banderollen av alla.

Efter matchen skulle Ken och Jocke Danielsson (båda var vakna) försvara en Pac-man och en skåning, vilket slutade med pling-plong-piket och blåa ränder (åt fel håll) på Kens rygg. Ajajaj. En del kom sen inte längre än hotellbaren, medan några fortsatte att festa hela natten, till en början på ett diskotek som hette någonting. En typisk ungersk grej var att baren stängde samtidigt som resten av stället, och hade man köpt någonting fick man varken ta med sig det ut eller stanna kvar och dricka upp.

Rauken fick till slut nog och lyckades gå vilse utanför ett ställe. Sedan lallade han runt i Budapest hela natten, men lyckades på något outgrundligt vis ta sig till stationen och rätt tåg. Gud är snäll mot gotlänningar.

En minut innan jag och de andra på mitt rum skulle lämna rummet för gott, fixade korsdraget att ännu en dörruta gick sönder. Som tur var såg en städerska vad som hände, så vi slapp sätta oss på tåget alldeles barskrapade. Femtusen fick vi till slut gemensamt skrapa ihop, till något som kallades extra städavgift, men det fick man trots allt vara ganska nöjd med.

Tågresan hem gick i tema Kanna På, vilket resulterade i ett och annat litet gräl och ett så groggnerspillt golv, att polishunden Svarta Milou nästan fastnade i sörjan. Alla passkontroller ledde till att jag vid ett tillfälle förväxlade passet med ett kycklingben, men det är ju lätt hänt. Efter det fick det vara nog för mig. Någon utgång hemma i Sverige blev det knappast. Det finns gränser.

V Frölunda - DIF 950509

Efter att ha blivit lurade av lömska göteborgare om vägen och irrat omkring i samtliga förorter, lyckades vi till slut hitta till Ruddalen, där första halvlek hade pågått i ca en halvtimme. Där fick vi till vår glädje veta att Järnkaminerna hade tagit ledningen med 1-0 genom vår comebackande (2:a matchen) Super-Bosse Andersson. Senare på Sportnytt såg vi att det var ett riktigt Eskil-mål, men ändå...

Slutet av första halvlek, och hela andra, bestod av att Frölunda pressade mot djurgårdsmålet, där Baggen som vanligt var lysande. Det är mycket synd att grabbarna måste lägga sig på försvar så fort de har tagit ledningen. Det brukar sällan löna sig att spela så i längden. Inte den här gången heller! Frölunda lyckades göra två tämligen enkla mål, där försvaret får ta på sig skulden. Plötsligt låg vi alltså under med 2-1, och humöret sjönk. Då gjorde Grönis ett byte som vi tackar honom för. Zorro, som inte hade haft någon lyckad kväll byttes ut, och in kom halvskadade herr Martinez, som egentligen skulle ha stannat hemma i Stockholm. DIF började föra matchen och spelade för ett kvitteringsmål, och när klockan stod på 91 minuter kom det! Magnus Pehrsson och Danne väggspelade sig in i straffområdet, där Danne fick på en riktig pärla, otagbar för VF-målvakten. Lyckan var fullständig, supportrar kramades med varandra och med Djurgår'ns bänkfolk som satt precis framför oss. Grönis sprang ut på planen med armarna i vädret, men blev tillrättavisad av domaren. Sekunderna senare gick slutsignalen, och det kändes självklart som en seger. Fyra omgångar och obesegrade. Det får ses som en hyfsad inledning på 1995 års Allsvenska för Djurgårdens IF!

IFK Norrköping - DIF 950509

Andra bortamatchen i rad, och den här gången styrde vi bussarna mot Norrköping. Endast två dragspelsbussar lämnade Stockholms Stadion vid halv fem, och det kändes på stämningen att de flesta undrade hur länge förlustnollan skulle vara intakt. Tillsammans med Malmö FF var vi nu det enda obesegrade laget i Allsvenskan, men Norrköping hade inte förlorat på Idrottsparken på hur länge som helst...

Med ett så gott som ordinarie lag tog Djurgår'n kommandot direkt i matchen och spelade väldigt bra i hela första halvlek. För första gången på bra länge lyckades DIF göra något vettigt av frisparkarna utanför motståndarnas straffområde. Tidigare har det ständigt varit skott tre våningar över (eller rakt i muren), men den här gången gick det bättre. Zoran "frisparken mot Luleå" Stojcevski sköt en farlig, och Johan Andersson en ännu farligare. Bra, Djurgår'n! Peking hade också chanser, bland annat ett rungande skott i stolpen, men Baggen har ju målvaktsöga, så han behöver ju inte bry sig i onödan.

I andra halvlek var det ombytta roller, och Norrköping ägde bollen större delen av tiden. De gjorde också mål i 47:e och 74:e minuterna. 0-2 i baken, och de flesta hoppades att turen från tidigare matcher skulle hålla i sig, d.v.s. att vi skulle ta poäng med ett nödrop.

Grönis bytte lite underligt och satte in en back och en mittfältare, Micke Nilsson och Martin Åslund, med en kvart kvar att spela. Fanns det inga anfallare med till Peking? Nåväl, resultatet stod sig tiden ut, och vår första förlust var ett faktum. Folk deppade emellertid inte för det, utan stod kvar och sjöng de sista tio minuterna. DIF hade trots allt gjort en ganska bra match (med vissa undantag).

Tyvärr fick Johan Andersson sin tredje varning och blev därmed avstängd mot Gnaget, en match som kom att bli en hemmamatch på bortaplan...