Rymdfärjorna
Efter att man under en längre tid både i USA och Sovjet arbetat med rymdstationer, insågs snart fördelarna med en rymdfärja som kunde ta sig ner och landa intakt på en landningsbana. Detta till skillnad från Apollo och Sojus som båda lämnade sin servicedel innan nedfärd.I USA bestämde man sig efter försök med diverse testplan för en modell där rymdfärjan startades med extra raketsteg. Dessa användes för färden upp till atmosfären och fälldes sedan. Under nedstigningen glidflög färjan och kunde landa som ett normalt flygplan. I april 1981 provades för första gången det nya systemet i sin helhet med färjan Columbia, och det fungerade perfekt. Systemet har därefter använts frekvent i USA för att föra upp satelliter samt resor och leveranser till rymdstationer, och är det system som fortfarande används idag.
I Sovjet satsade man på ett liknande system kallat Buran. Det testflögs obemannat för första och enda gången i november 1988. Trots att försöket var mycket lyckat, lades projektet ned direkt efteråt p.g.a. ekonomiska skäl.
Var står vi idag?
Det som visat sig vara det största problemet med rymdfärder är den oerhört stora kostnaden. Därför utvecklas projekten i allt större grad internationellt. Det projekt som just nu är aktuellt är den internationella rymdstationen (ISS). Den sätts samman av sektioner från olika länder vilka transporteras upp med USA:s rymdfärja. Man har även skickat sonder till Mars, vilka studerar dess yta för en kanske förstående bemannad resa.
Rymdfärjorna Challenger (ovan) och Buran (nedan). För att ha utvecklats separat är likheten slående.
