Intellektuell hederlighet - denna ständiga bristvara! - kräver emellertid att vi lyfter blicken. Inom vilka andra samhällssektorer är säkerhetskraven för högt ställda? Bör flygtrafiken, som i decennier strävat efter maximal säkerhet, ge upp sina ambitioner? Har vi onödigt höga krav på tågtrafiken - borde vi i stället höja hastigheterna, spara in på de dyra säkerhetssystemen och acceptera några hundra döda om året? Och hur är det med sjöfarten? Vore en Estoniakatastrof vartannat år lagom? Stora pengar finns att hämta inom akutsjukvården om vi inser att inte alla kan räddas. Hur många dödsolyckor i arbetslivet bör Arbetarskyddsstyrelsen sträva mot? Noll döda och invalidiserade torde aldrig kunna uppnås!

Sist, men inte minst: Efter katastrofen i Tjernobyl har förmodligen alla insett att drift av kärnkraftverk är förenad med risker för liv och hälsa. Ingen kan lova att kärnkraften aldrig kommer att leda till dödsolyckor. Bör Sverige av det skälet ge upp kärnkraftens nollvision? Vilka ministrar och ledarskribenter är beredda att plädera för en ökad tolerans för kärnkraftsolyckor?

Som så ofta tvingas man konstatera att opinionsbildare och makthavare, med stort inflytande på - och därigenom ansvar för - människors tänkande och handlande, själva inte tänker längre än näsan räcker.

Om ens så långt.

Claes Trygger
Tekn Dr, Stockholm