Läsarnas DN

Björn Sandberg i Täby fruktar att Vägverkets planer på sänkta fartgränser kan komma att bli ett slag i luften. Tvivelsutan är Sandbergs oro befogad. Som exempel kan nämnas att jag själv haft tillfälle att på nära håll studera hastigheterna på en ganska smal och slingrande väg med dålig sikt, där fartgränsen för drygt ett år sedan sänktes från 90 till 70 km/tim. Normal hastighet ligger idag över 90 km/tim; ett betydande antal bilister håller hastigheter runt 100 á 110 km/tim. Det finns god anledning förmoda att förhållandena är likartade på ett stort antal vägar av motsvarande standard.

Den rådande situationen är naturligtvis helt oacceptabel. Jag drar emellertid en annan slutsats än hr Sandberg: Fortkörningsrabatten måste sänkas till 5 eller möjligen 10 km/tim. Vid grövre överträdelser än så skall körkortet anses förverkat; nytt körkort kan erhållas (efter lämplig karenstid) efter förnyade teoretiska och praktiska prov.

För att erhålla maximalt resultat av en dylik reform bör polisens trafikövervakning utökas. Ytligt sett innebär detta ökade kostnader. Vid närmare betraktande förhåller det sig emellertid tvärtom: Eftersom den samhällsekonomiska kostnaden för trafikolyckorna ligger någonstans mellan 25 och 45 miljarder kronor om året (sorg och lidande oräknat) kommer varje ökning av polisinsatserna och därmed följande minskning av antalet olyckor att vara synnerligen lönsam.

Därest ovan föreslagna åtgärder skulle visa sig otillräckliga, måste naturligtvis automatisk farthållning övervägas. Tekniken för detta existerar redan (och har provats i praktiken av förra kommunikationsministern). Kostnaden för ett genomförande i full skala uppgår till omkring 20 miljarder med en genomförandetid på ett par år. Än så länge saknas det politiska modet, men förr eller senare måste Sveriges riksdag visa att det är den, inte bilindustrin, som bestämmer dagordningen.

Claes Trygger