3 oktober 1997

Läsarnas DN

Gunnar Thorell beskriver på Läsarnas DN den 30/9 mycket målande den fortgående förslumningen av allas vår gemensamma ljudmiljö och de konsekvenser för hälsa och välbefinnande det allestädes närvarande bullret medför. Cirka 1.6 miljoner svenskar bedöms idag vara utsatta för oacceptabla bullernivåer från vägtrafik. Många får sin nattsömn störd; långvarig exponering kan till och med leda till psykiska störningar. I stället för att åtgärda problemen vid källan stänger myndigheter och fastighetsägare in människor bakom isolerglasrutor, samtidigt som vägverket planerar och bygger ständigt nya vägar, även genom tidigare orörda områden. Har ett samhälle som utsätter sina medborgare för detta, verkligen rätt att kalla sig civiliserat?

Hur kommer det sig att det blivit så här? Vilka motiv och bevekelsegrunder har förmått stadsplanerare, samhällsplanerare och politiker att tillåta eller till och med uppmuntra denna utveckling? Jag fruktar att svaret är mycket enkelt och samtidigt mycket nedslående, eftersom det berör den västerländska civilisationens fundament: I ett teknikorienterat samhälle där ökande vinster och ständig tillväxt utgör ledstjärnor, och där miljön, framtiden och tredje man betraktas som fria nyttigheter saknas incitamenten att begränsa utvecklingens skadeverkningar.

Det är mycket möjligt att Gunner Thorell har rätt i sin förmodan att de flesta är beredda att betala en hel del för att återfå en naturlig ljudmiljö. Enligt min uppfattning är detta emellertid en ytterst olämplig lösning. Ingen torde väl anse att en affärsägare skall behöva betala maffian för att slippa trakasserier eller ett mobbningsoffer ersätta sina plågoandar för att få vara i fred! Principen måste i stället vara "polluter pays" -- förorenaren betalar. Denna filosofi måste självklart genomsyra samhällsplaneringen.

Konkret innebär detta till exempel att ett absolut (lågt!) tak sätts för utsläpp av buller och andra föroreningar (koloxid, kväveoxider, cancerframkallande polyaromater m.m.). Det ankommer sedan på fabrikanten att uppfylla kraven. Om detta inte är möjligt till ett pris som är acceptabelt för såväl producent som konsument innebär detta att verksamheten inte kan och inte skall fortsätta. Annorlunda uttryckt: om en konsument inte har råd att betala den verkliga kostnaden för en nyttighet, utan kräver subventioner från naturen, framtiden och andra medborgare, då finns det i en fungerande marknadsekonomi inget utrymme för ifrågavarande tjänst eller vara.

Claes Trygger