Läsarnas DN

Två hundra miljoner år. Så lång tid tog det naturen att, av jätteormbunkar och annan skogsråvara, frambringa jordens oljereserver.

Två hundra år. Detta är den tid mänskligheten anslagit till konsumtion av all världens olja.

En miljon års produktion för ett års förbrukning. Samma förhållande som mellan en kilometer och en millimeter. Vår nuvarande civilisation hyser förvisso höga tankar om sin egen betydelse.

De så kallade oljeproducerande länderna (vilka naturligtvis aldrig producerat en enda droppe olja - det enda de gör är att pumpa upp vad naturen producerat) levererar för närvarande oljan till ett pris av knappt 33 dollar per fat, d.v.s. 2 kr/liter. Detta pris anses av många, i synnerhet ekonomer, vara alltför högt. Den som hyser denna uppfattning måste rimligtvis känna till någon process, som till en lägre kostnad omvandlar trä till olja. Det vore klädsamt om dessa personer ville dela med sig av sina kunskaper. Till dess så sker kan man lätt få för sig att allt de förmår producera är munväder.

Bensin och diesel utvinns ur olja. Bensinen betingar idag ett pris av ungefär 10 kr/l, varav 2/3 utgör skatt. Statens inkomster av bensinskatten uppgår till ungefär 35 miljarder om året.

Är bensinen för dyr?

Enligt en artikel i den ansedda brittiska läkartidningen The Lancet uppgår OECD-ländernas sjukvårdskostnader för avgasrelaterade sjukdomar till 1.7 procent av BNP. För Sveriges vidkommande betyder detta att bilavgaserna står för 35 miljarder av landstingens sjukvårdskostnader. Till detta måste läggas kostnaderna för övergödningen av mark och vatten, frätskadorna på byggnader, skördeskadorna på grund av marknära ozon och avgasernas bidrag till växthuseffekten. Samhällets kostnader enbart för avfallsprodukterna från den fossilbränsledrivna bilismen är således långt större än skatteinkomsterna av drivmedel. Det ofta framförda påståendet att bilismen skulle vara en mjölkko är alltså fullständigt felaktigt. Sanningen är, att bilismen inte på långa vägar betalar sina egna kostnader, något som framgår med ännu större tydlighet om man till det föregående även lägger de 40 ā 50 miljarder som trafikolyckorna årligen kostar samhället. Bensinen är i själva verket alldeles för billig.

Till denna slutsats kom för några år sedan även EU-kommissionen: I en rapport förordades en reell årlig höjning av bensinpriset med sju procent under tjugo år. I dagens penningvärde borde alltså bensinen kosta ungefär 40 kr/liter.

Syftet med denna höjning skulle givetvis inte vara att trakassera bilisterna, utan att tvinga bilföretagen att marknadsföra bensinsnåla motorer, hybridbilar, etanolbilar och elbilar med bränsleceller. Detta är nödvändigt för att implementera kyotoöverenskommelsen och den ofrånkomliga minskningen av koldioxidutsläppen med åtminstone 80 procent.

Dessvärre är det idag bilföretagen, inte politikerna, som sätter dagordningen. I stället för att sälja bränslesnåla lättviktsfordon i kolfiberkomposit satsar man på meningslösa, tunga och bränsleslukande s.k. stadsjeepar, vilkas främsta funktion tycks vara att demonstrera ägarens totala likgiltighet för medtrafikanter, miljö och bränslekostnader. De europeiska politikerna, vilka borde följa sina kaliforniska kollegers exempel och styra utvecklingen genom regler om nollutsläppsfordon, står i stället handlingsförlamade eller eftergivna medan billobbyns populister skär pipor i vassen.

Ett högt - och snabbt växande - drivmedelspris är nödvändigt för att avveckla oljeberoendet och påskynda övergången till ett långsiktigt hållbart samhälle.

Claes Trygger
Tekn Dr, Stockholm