En ögonblicksbild från rättsstaten Sverige: Stockholms kommunfullmäktige beslutade i februari innevarande år att - med OptionsMäklarna som mellanhand - sälja den s.k. Fordfabriken i Frihamnen till Wihlborgs Fastigheter AB. Någon opartisk värdering föregick inte beslutet; inte heller tilläts andra än OM inkomma med bud på fastigheten. Till saken hör även att byggnaden, vilken anses vara av stort kulturhistoriskt intresse, kommer att bli föremål för betydande ombyggnadsåtgärder. Vidare ingår i köpet rätten att uppföra ett höghus av samma storlek som hötorgsskraporna, precis vid gränsen till Nationalstadsparken. Naturligtvis överklagade jag försäljningen till Länsrätten. För säkerhets skull kontaktade jag först kommunfullmäktiges kansli, för att efterhöra sista datum för överklagande. Givetvis utgick jag från att det besked, som lämnades av kommunens tjänsteman, var korrekt. Döm därför om min förvåning, då jag från Länsrätten så småningom fick beskedet att mitt överklagande inkommit en dag för sent! Eftersom jag såg det hela som en ren formalitet, begärde jag förstås rättelse. Kammarrätten meddelade dock helt lakoniskt att vad jag anfört inte utgjorde en giltig ursäkt. (Varför jag skulle ha en ursäkt för kommunens handlande framgick inte.) Regeringsrätten finner Kammarrättens beslut helt i sin ordning, och meddelar följaktligen inte prövningstillstånd. Innebörden av domstolarnas beslut är, i klartext, att det är fritt fram för kommunens underordnade tjänstemän att lämna felaktiga besked till medborgarna, och att härigenom flytta laglighetsprövningen från domstolarna till kommunkansliet. Kanske skall detta ses som en behändig metod för att minska domstolarnas arbetsbörda? Eftersom jag fann det hela tämligen bisarrt, tillskrev jag Justitiekanslern. JK är, som bekant, tillsynsmyndighet för myndigheter och deras tjänstemän, med syfte att kontrollera att lagar och andra författningar efterlevs. JK konstaterar emellertid förnöjt "att det inte ankommer på Justitiekanslern att ingripa i eller att överpröva de beslut som en domstol fattar inom sitt kompetensområde", och vidtar följaktligen ingen åtgärd. Jag måste nu ställa följande fråga: På vilket sätt kan man av det inträffade förstå att Sverige är en rättsstat? Bevisas det av att jag inte arresterats i gryningen och torterats i stadshusets fängelsehålor för min enfaldiga tro att laglighetsprövning skall skötas av rättsväsendet, inte av kommunala tjänstemän? Något svar från domstolsväsendet torde inte kunna påräknas, men kanske har Bo Lundgren eller justitieminister Thomas Bodström något att anföra? Claes Trygger Stockholm