För några veckor sedan mördades en sjuttonårig Södertäljebo på väg till skolan. Påkörd mitt inne i staden i en hastighet av omkring nittio km/tim var hon fullständigt chanslös. En frustrerad polisinspektör vet berätta att den aktuella korsningen sedan många år är känd som en dödsfälla, men att politikerna ersätter handling med pladder. Dessutom föreslår han ett antal olycksförebyggande åtgärder. Så långt har polisinspektören säkert rätt. Han misstar sig emellertid då han säger "Men på ett liv finns ingen prislapp." Det gör det nämligen visst: Då Vägverket vill motivera sina ut- och ombyggnadsplaner räknar man med att varje trafikdödad kostar ungefär 15 miljoner kronor. Lagstiftaren, d.v.s. Riksdagen, har en något annorlunda prislista. Exempelvis kostar omkörning strax före eller på obevakat övergångsställe eller obevakad cykelöverfart - något som i ett flertal fall varje år resulterar i dödsolyckor - blygsamma 1.000 kronor. Att, som i föreliggande fall, överskrida hastighetsbegränsningen med 40 km/tim kostar 1.200 kronor. Lagstiftaren har nämligen valt att se på mord och dråp, där bilen utgör mordvapnet, som betydelselösa förseelser. I DN:s artikel om den dödade Södertäljflickan saknas en tredje viktig prisuppgift: vilket pris fick mördaren betala för sitt dåd? Tre månaders fängelse villkorligt? Två månader? Kanske fick han till och med nedsatt straff, eftersom han inte var helt tillräknelig på grund av berusning eller narkotikapåverkan? Eller var han så ung att han saknade körkort, och därför gick helt fri? Vem skall bli hans nästa offer? Claes Trygger Stockholm