Den parlamentariskt sammansatta Stockholmsberedningen har regeringens uppdrag att lämna förslag till förbättringar av transportsystemen i Stockholms län och mellan Stockholm och övriga Mälardalen. Beredningen lämnade den 7 januari ett delbetänkande i vilket föreslås investeringar i vägar och järnvägar för 94 miljarder kronor i syfte att åstadkomma en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning i regionen. Har Beredningen varit framgångsrik? Under rubriken "Hur uppfylls målen" ger den själv svaren (direkta citat): Sammantaget bedöms trängseln fortsätta att vara stor såväl i spår- som i vägsystemet p.g.a. regionens stora tillväxt ... Det är svårt att bedöma om dagens marknadsandelar för kollektivtrafiken kan bibehållas trots stora satsningar. Beroende på den starka trafiktillväxten ökar sannolikt olyckorna i transportsystemet. Risken för olyckor ökar eftersom antalet oskyddade trafikanter ökar. Eftersom biltrafiken ökar så ökar också trafikens miljöstörningar totalt sett. Förbättrad rening bedöms inte kunna kompensera ökade luftutsläpp till följd av ökad biltrafik. De miljöstörande utsläppen från trafiken, inkl koldioxidutsläppen ökar p.g.a. trafiktillväxten. Bullerproblemen bedöms inte kunna lösas p.g.a. trafiktillväxten. Ökad risk för oönskade intrång föreligger i natur-, kultur- och vattenmiljöer. Beredningen konstaterar således själv att de föreslagna, synnerligen omfattande, utbyggnaderna inte kommer att leda till ett miljömässigt, ekonomiskt, kulturellt och socialt hållbart transportsystem. Slutsatsen är inte ny. Exempelvis skrev SIKA (Statens Institut för Kommunikationsanalys) för några år sedan i rapporten "Storstaden och dess transporter" om planerade infrastrukturinvesteringar på omkring 40 miljarder att "De utbyggnader som antagits ske i detta scenario är omfattande. Det är svårt att tro att samtliga dessa utbyggnader skulle kunna realiseras, och ännu mindre sannolikt är det att detta skulle kunna ske inom de närmaste 10-12 åren." "Att lösa trängselproblemen i Stockholm genom utbyggnader av vägsystemet framstår alltså som orealistiskt." Liknande uppfattningar har tidigare framförts även av Stockholms kommunfullmäktige, av stadsbyggnadskontoret, av KFB och av Vägverket, liksom av EU:s transportministrar. I ett pressmeddelande i veckan säger Vägverkets generaldirektör med anledning av den ständiga trafikökningen: "Med denna utveckling är det en mycket svår utmaning att bemästra de ökande klimateffekterna av utsläppen av koldioxid, liksom hälsoeffekterna av vägtrafiken i form av dels dödade och skadade, dels personer påverkade av luftföroreningar och buller." Slutsatsen av allt detta ligger i öppen dag: den hittills förda politiken har nått vägs ände. Nya grepp måste prövas. Lösningen - vilken redan implementerats i Singapore och snart kommer att införas i London - är uppenbar och heter framkomlighetsavgifter. Precis som då det gäller telefoni och elektricitet måste kostnaden för att använda infrastrukturen synliggöras och användas både för att minska efterfrågan och för att styra efterfrågan över dygnet. Det är lätt att föreställa sig vad som skulle hända om nolltaxa infördes för el- och teletjänster - eller för bostäder! Ändå låtsas s.k. ansvariga politiker att transportsystemet kan fungera med nolltaxa. Hur mycket längre skall Sten Nordin och Annika Billström framhärda i sin strutspolitik? Hur många fler år skall gå förlorade innan betongpartiernas ledande företrädare slutar kasta grus i Stockholms trafikapparat - grus som varje år kostar skattebetalarna och näringslivet många miljarder? Claes Trygger TeknDr, Stockholm