13 mars 1996

Herr Redaktör,

Dennispaketet, årtiondets mest kritiserade projekt, är ånyo i blåsväder. Denna gång handlar det om ekonomisk brottslighet i samband med upphandlingen. Eftersom stockholmaren i gemen är ganska dåligt informerad om händelseutvecklingen, kan en kort sammanfattning vara på sin plats:

Svenska Vägföreningen, under ledning av Kjell-Olof Feldt, är bil- och vägindustrins intresseorganisation. Dess mål är att, utan hänsyn till miljö eller samhällsekonomiska aspekter, verka för en ökad biltrafik. Statliga Vägverket fungerar som Vägföreningens verkställande organ. På Vägverket, Region Stockholm, sitter bl.a. ledningen för det privatägda Österledskonsortiet, med uppgift att sköta upphandlingen av Dennismotorvägarna. Dessa personer anställdes på den tiden då Per-Anders Örtendahl -- senare avsatt på grund av ekonomiska oegentligheter -- var generaldirektör för Vägverket.

Vad oenigheten om Dennismotorvägarna handlar om, kan beskrivas mycket kort:

-- Bör en trettioprocentig ökning av bilismen i Stockholm prioriteras framför medborgarnas miljö och hälsa?

-- Är ett garanterat penningflöde på mer än två tusen miljoner kronor om året, under åtminstone trettio år, från bilisternas plånböcker till byggindustrins aktieägare ("raka rör") viktigare än ett bevarande av Stockholms grönområden?

-- Är den internationella klimatkommissionens (IPCC) rapport om koldioxidutsläppens allvarliga inverkan på klimatet bara fria fantasier?

Bil- och byggindustrins svar på dessa frågor är naturligtvis ett obetingat ja. Detta är även socialdemokratins svar. En av Ingvar Carlssons sista åtgärder som regeringschef var nämligen att godkänna planerna på en sexfilig motorväg genom Bellevueparken -- ett av Stockholms känsligaste grönområden med anor från 1700-talet. Genom denna åtgärd har regeringen klargjort att den inte tar Agenda 21-arbetet eller Riksdagens mål om en minskning av koldioxidutsläppen på allvar. Den visar också att lagen om Nationalstadsparken inte är värd ens papperet den är skriven på. Socialdemokratin befäster således ånyo sin ställning som ledande betongparti.

Det är uppenbart att en stad, som på detta sätt förslösar sitt kulturella arv, inte på allvar kan göra anspråk på titeln Europas kulturhuvudstad 1998. Det är lika klart att det aktuella beslutet om Ekoparken är helt oförenligt med planerna på olympiska spel med miljöprofil år 2004. Att påstå något annat är bara ett beklämmande hyckleri.

Regeringen har genom sina beslut provocerat fram en mycket farlig situation. För den ansvarskännande och miljömedvetne medborgaren tycks bara två alternativ återstå. Det ena är att helt vända politiken ryggen. Det andra bör inte ens nämnas.

Claes Trygger

Stockholm