11 september 1996

Red. Lennart Nilsson

DN Stockholmsdebatt

Skol- och kulturborgarrådet Tjia Torpe berör i sitt inlägg den 11:e dennes två av den parlamentariska demokratins fundamentala problem, nämligen representativitet och legitimitet. På vilken grund vilar politikernas legitimitet, och i vilken mening representerar de sina väljare?

I den ekonomiska teorin antas aktörerna besitta fullständig och felfri information samt fatta helt rationella beslut. På samma sätt antas naturligtvis väljaren sitta inne med fullständig information om samtliga partiers och kandidaters program; dessutom förmodas han (eller hon) träffa sitt val på helt rationella grunder. Visserligen torde ingen väljare kunna finna ett parti vars program är i alla avseenden acceptabelt, men genom denna idealiserade procedur kommer -- i teorin -- varje väljare att åtminstone finna och rösta på det parti vars åsiktsprofil bäst överensstämmer (i en lämplig metrik) med hans egen. Denna modell kan möjligen fungera i ett samhälle med ett fåtal homogena intressegrupper -- exempelvis Sverige i seklets början.

En stigande utbildningsnivå hos befolkningen leder till en allt högre grad av inhomogenitet -- medborgarna blir allt mindre benägna att rätta in sig i ledet, och avvikelserna mellan partiprogrammen och de egna preferenserna blir allt större. Likväl gör politikerna fortfarande anspråk på att företräda medborgarna i alla frågor.

Dessutom är naturligtvis bilden av den fullständigt rationelle, oändligt välinformerade medborgaren totalt verklighetsfrämmande. I själva verket torde de flesta väljare styras mer av tradition och omgivningstryck än av vilja till rationell omprövning (även om rörligheten ökat med stigande utbildningsnivå). Därutöver spelar de ämnen politikerna väljer att ta upp i valrörelsen en avgörande roll.

Den nuvarande situationen inbjuder till missbruk. Exempelvis har trafiklandstingsrådet Claes Ånstrand (s) hävdat att ett folkligt inflytande skulle hota demokratin. Förre trafiklandstingsrådet Elwe Nilsson (m) har framfört åsikten att en majoritet av stockholmarna skulle vara positiva till Dennispaketet, eftersom 85 procent av kommunfullmäktigeledamöterna har röstat för det. Kommunfullmäktiges avslag på 60.000 stockholmares krav på en folkomröstning om sagda paket motiverades också med omsorg om demokratin ...

Tjia Torpe är inne på samma linje: trots att en klar majoritet av stockholmarna har uttalat sig mot olympiska spel år 2004, är det kommunpolitikernas åsikter som gäller, och eftersom 72 procent av dessa röstat för OS är det detta som -- per definition -- utgör folkets vilja.

Att resonemanget känns igen från de, numera nedlagda, s.k. folkdemokratierna förbättrar inte dess tyngd eller legitimitet. Tvärtom visar exemplen ovan på det absurda i situationen, och nödvändigheten av djupgående systemförändringar. En sådan åtgärd är införandet av personval och avskaffandet av partipiskan. En annan nödvändig förändring är införandet av lokala folkomröstningar, av ungefär schweizisk modell, i frågor av större betydelse. Det är hög tid att politikerna får klart för sig att demokrati faktiskt betyder folkstyre, inte politikervälde. Om inte reformer av detta slag skyndsamt genomförs torde det svenska samhället inom kort stå inför en mycket obehaglig utveckling.

Claes Trygger

Stockholm