BREV TILL REDAKTÖREN,

Peo Österholm tar i sin artikel om trafiken på Hornsgatan upp ett mycket stort problem: Stockholmsbilisternas snabbt ökande hänsynslöshet och anarkistiska beteende. Oskicket att dubbelparkera, vilket sprider sig epidemiskt, innebär inte endast faror för cyklisterna utan även en de facto åderförkalkning av gatunätet. Den kraftigt minskade trafikövervakningen gör laglösheten i stort sett riskfri. Förkalkningen av gatorna förvärras ytterligare av såväl de allt fler platserna för snedparkering, vilka stjäl värdefullt utrymme, som av många s.k. trafikpolitikers oförmåga att skilja på begreppen parkerings- respektive angöringsplatser. Det är självklart att allt detta leder till en dramatisk minskning av framkomligheten. Att vare sig kringfartsleder, förbifarter, bilringar eller vad man för ögonblicket väljer att kalla dem, kan förbättra situationen är lika uppenbart. I själva verket kommer, som alla trafiksakkunniga väl känner till, Södra Länken att ytterligare förvärra trängseln.

Alla med någon som helst insikt i ekonomiska grundfakta vet, att det bara finns en lösning: Trängselavgifter. På en fri marknad kommer tillgång och efterfrågan att balansera varandra - tack vare prismekanismen. Om priset på en efterfrågad nyttighet medelst konstlade medel hålls på noll, blir efterfrågan obegränsad. Efterfrågan på Stockholms gatumark kommer alltid att överstiga tillgången - så länge användningen är gratis. Den enskilt viktigaste åtgärden för att komma till rätta med stadens trafikproblem är därför införandet av trängselavgifter. Avgiftens storlek måste vara avhängig av trafikantens bidrag till trängseln; kanske bör den även bero av utsläpp av avgaser och buller. Kollektivtrafikanter skall inte undantagas från avgift. Influtna medel kan antingen återbetalas till alla stockholmare eller användas i vården och omsorgen; alternativt kan pengarna användas till investeringar i och underhåll av vägar och spårtrafik. Vid lämpligt valda prisnivåer kommer då framkomligheten att öka dramatiskt. Beräkningar visar att den förbättrade framkomligheten leder till mångmiljardvinster för näringslivet, något som rimligen borde tilltala handelskammarens medlemsföretag. En annan positiv effekt utgörs av betydande miljöförbättringar. Tyvärr försvåras en rationell hantering av trängselproblemen allvarligt av åratals oansvarig populistisk propaganda.

Stockholms handelskammare agerar således mot bättre vetande, då den i en kampanj, vars osaklighet saknar motstycke, avvisar trängselavgifter samtidigt som man försöker inbilla stockholmarna att ringleder, med en genomförandetid på åtminstone tio år och en kostnad svarande mot en kommunalskattehöjning på tre kronor, skulle förbättra trafiksituationen i staden. Ingen enskild politisk aktör bidrar i lika hög grad till att befästa de nuvarande problemen i stockholmstrafiken med köer och stigande transportkostnader för näringslivet och sänkt effektivitet för taxi och kollektivtrafik som Stockholms handelskammare. Vems ärenden går egentligen Peter Egardt?

Claes Trygger
Tekn Dr, Stockholm