| DIF:s laguppställning | Betyg (1-5) |
|---|---|
| Thor-André Olsen | 2 |
| Stefan Alvén | 3 |
| Kenneth Bergkvist | 1 |
| Johan Andersson | 3 |
| Kleber Saarenpää | 3 |
| Markus Karlsson | 3 |
| Magnus Pehrson | 2 |
| Jesper Jansson | 2 |
| Fred Persson | 3 |
| Bo Andersson | 4 |
| Fredrik Dahlström (77) | 2 |
| Kaj Eskelinen (77) | - |
Det var med blandade känslor man begav sig till Stadion för första gången i år.
Minnena från sista besöket 1995 hemsöker en fortfarande i mardrömmarna. Ganska
många tycktes ha följt Lasse "Jag vet inte vad jag pratar om" Anrells uppmaning
att bojkotta matchen, ty endast 4428 dök upp. Fler skall det vara på en
hemmapremiär, även om Peking inte direkt är det motståndarlag som är festligast
att se.
En nyhet för dagen var att Bosse Andersson var tillbaka efter sin sejour i
portugisiska Braga. Det var helt klart en frisk fläkt jämfört med premiären i
Halmstad, där offensiven inte stämde alls. Dock tycker jag att det var lite
underligt av Grönis att bänka Kajan. Visst, Mange Pehrson och Jeppe Jansson
petar man inte så lätt, men nog kunde Kaj ha satts på topp för att ta emot
bollar för vidarebefordran till Bosse. Inget ont om Dahlström, men han håller
inte riktigt Kajans klass.
Efter en sömnig start med schabbel och markeringsmissar som ledde till flera
farligheter och 0-1 i baken, kom Järnkaminerna igång på allvar och visade
hemmapubliken lite av det fina spel som präglade fjolårets säsong. Bäst gick
spelet längs Fred Perssons kant, även om Markus Karlsson spottade upp sig lite
på vänsterkanten jämfört med Halmstadsmatchen. I mitten stötte dock uppspelen
oftast på patrull i form av Norrköpings säckförsvar.
Djurgår'ns försvar var en klass bättre än i premiären. På kanterna höll Kleber
och Alvén rent, samtidigt som de stod för genomtänkta uppspel. I mitten var
Johan som vanligt säkerheten själv, medan däremot gamle trotjänaren Bergkvist
hade en dålig dag. Flera gånger ställde han till det för sig, och minst en
gång, i slutet av matchen, höll det på att gå riktigt illa när han fick
snedträff på en undanrensning.
Det är konstigt att DIF:s på papperet så otroligt starka mittfält med Jeppe och
Mange i centrum inte dominerar kraftfullare. Jesper var väldigt anonym, medan
Magnus höjde sig till acceptabel nivå efter bottennappet i Halmstad.
Yttermittfältarna, däremot, var pigga. Fred skapade en del farligheter när han
sprang på långbollar från backlinjen, bollar som han dessutom lyckades ta ner.
Ett stort steg framåt för Fred om man jämför med förra säsongen.
En farlig nick, tyvärr placerad mitt på Dick Last i Pekings mål, var i stort
sett vad Fredrik Dahlström skapade i målchanser. OK, han var inte onyttig i
spelet i övrigt, men det är målskytt han ska vara, och det är som sådan han
platsar i stället för Kajsa, så fler farligheter bör han nog åstadkomma. Hans
kedjekompis Bosse skall däremot inte vara missnöjd med sin insats. Bosse
skapade väldigt mycket, bland annat en nick i ribban och ett farligt
distansskott, innan han på övertid i första halvlek hängde kvitteringen,
Djurgår'ns första allsvenska mål 1996. Han fick bollen till vänster en bit in i
straffområdet och såg ut att fumla bort chansen när han tappade balansen, men
istället kämpade han på järnkaminvis liggande in bollen i bortre burgaveln.
Vild glädje följde. Domaren blev dock inte så glad över att Bo hade fräckheten
att se lycklig ut framför sina fans, så Bosse begåvades med en tillsägelse.
På det hela taget var det en godkänd match av DIF. Om Mange och Jeppe kommer
igång på mitten och Berka tar sig upp till sin normala klass, så ska det kunna
bli riktigt trevligt framöver.