Gener och hjärnor.

1.1

• En gen producerar, efter transkription till RNA, ett protein.

• En gen består av en DNA-sekvens som kan delas in i exoner och introner.
  Exoner är de användbara bitarna som transkriberas vidare genom splicing.

• Ibland förekommer varianter av samma exoner i samma gen. Vid splicing väljs då ett av alternativen ut, s.k. alternativ splicing.

• En gen kan vara mer eller mindre aktiverad (eller påslagen) beroende på hur många av dess promotorer som har bundits till en aktiverande transkriptionsfaktor.

• En transkriptionsfaktor är ett protein som binds till promotorer och som ofta produceras av hoxgener.

1.2

Neuroner (nervceller)står i komtakt med andra celler via axoner (bläckfiskarmliknande utskott) och synapser (i gränssnittet).
Axonernas tillväxt sker i tillväxtkonerna vars läge i rummet styrs av proteiner (kallade axonguider) och deras koncentrationsgradienter.
Tillväxtens riktning kan också styras av repellerande axonguider.
Typiskt används gener för axonguider (på olika ställen i hjärnan) och gener för axonguidesreceptorer som sitter i tillväxtkonerna.

1.3

Problemet för axonerna att känna igen och fästa sig vid sitt mål löses genom produktion av en typ av protein som fungerar som ett cellklister. Detta utförs av en gen i målcellen som aktiveras vid rätt tillfälle.
Hypotes: Genom alternativ splicing kan dessa klisterproteiner framställas i miljardtals variationer, vilket skulle lösa igenkänningsproblematiken för denna storleksordning av neuroner.