År 1920 inleddes vid Harvard ett experiment med vita råttor som tänktes skola bevisa den lamarckska teorin om att inlärt beteende kan ärvas genetiskt.

En kort beskrivning av experimentets utformning:

Råttorna släpptes ner i en vattenbehållare, där de kunde simma till endera av två landgångar för att ta sig upp. En av landgångarna var skarpt upplyst och en var mörklagd. Om en råtta försökte rädda sig upp på den upplysta landgången fick den en elektrisk stöt som straff. Den upplysta och strömförande landgången bytte då och då plats med den rätta, mörklagda vägen ut. Måttet på råttans inlärningshastighet var det antal fel den gjorde innan den lärde sig att alltid använda den landgång som var mörklagd.

Experimentet pågick i 15 år med 32 generationer råttor, därefter tog experimentets kritiker över och fortsatte liknande försök fram till 1954.

Efter 34 år av blöta elchockade råttor kom man fram till oförklarliga resultat:

Inlärningshastigheten hade genom åren ökat inte bara för råttor vars förfäder gått före dem ner i vattenbehållaren, och inte bara för råttor som hade lätt för att lära, utan även för trögtänkta råttor utan genetiskt minne av elchocker.

De skapas av vanor, upprepningar av tankar, aktiviteter och tal. De gör det lättare för dig att ta till dig ny kunskap.

Men ny kunskap uppstår inte i morphogenetiska fält… så var får du dina idéer ifrån?

Vi kan kalla dem för memer, och tänka oss dem som en analog till gener. Memer är idéer, förmågor, vanor, historier och dumma popsånger som vi inte kan få ur huvudet, och de sprider sig mellan människor genom att vi imiterar varandra.

De har fått oss att utveckla större hjärnor och att uppfinna språk för att de ska ha någonstans att bo.

Och, i slutändan, har de gett oss illusionen av att vi har ett jag, en liten personlighet med avsikter, ambitioner, farhågor och förhoppningar, samt åsikter att försvara mot andra, invaderande memer.

Ditt jag är bara historien om ett jag som inte finns.