Sjömansvisor och seglarvalser har vi, så att vi kan gödsla med dem,
The sound of sailing
men de allra flesta av dem har missat sjöfartens sound.
Till det resultatet kom vi en afton i en fin hamnlagun söder om
Biskopsö, en sån där kväll när väder och förtäring samverkar till att
göra båtfolket språksamt.
Varför har båtvärldens ljud fått en så undanskymd plats i valsernas
poesi?
Yrkessjöfarten har fått nöja sig med "dunket från en feskebåt" hos
Lasse Dahlquist. Vad övrigt är, är vindarnas sus och vågornas brus.
Seglarsportens poesi svingar sig inte längre än till "vågornas kluck"
och det faktum att det "viner i tackel och tåg".
Motorbåtsfolket har det ännu torftigare. Sedan 1909 har de fått
veta att det puttrar. Större delen av dagens mototbåtsflotta skriker
som motorsågar. Det har inte puttrats sedan föra andra världskriget.
Och liksom seglarna somnar de inte längre till vågornas kluckande
mot borden i sina ruffar. Motorbåtarna är liksom segelbåtarna av
plast numera. Klucket har ersatts av ett prosaiskt "blonk-blonk".
Det är som att somna instängd i en tankbil med punktering på höger
bak.
Vilka är då den moderna sjöfartens sound, så som man minns dem
från de senaste somrarna?
En Chichester från Västerås, som hade gått ensam över Björk-
fjärden utan andra hjälpmedel än fyra pilsner, sa att det sound han
fäst sig vid i år var stora morgonprutten i Sandhamn. Den detonerar
klockan halv sex. 85 skeppare lämnar i det ögonblicket sin ruff för att
ställa sig i sittbrunnen och ge fria tyglar åt morgonens väder.
Alla gör det i ambitionen att skona hustru och barn som ännu sussar i
ruffen. Alla tror att är ensamma om idén att avskjuta morgonprutten
redan halv sex, d.v.s. innan andra skeppare hunnit stiga upp.
Alla avfyrar i tron att de är utom hörhåll för övriga civilisationen.
Så förhåller det sig alltså icke.
En diselseglare från Saltsjöbaden avslöjade, att sommarens sound
för honom var det "vää - vää" från startmotorn som röjer att frun
kramat det sista ur batteriet med sin 12 volts locktång. Diselseglaren
menade att framtidens segelbåtar kommer att ha väderkvarnsvingar
istället för segel och vindgeneratorer som laddar batterierna.
Efter att ha iakttagit hur semester-Sverige seglar är vi böjda att hålla
med honom.
- Poeterna, sa en vegamössa från Rålambshov, yrar om ytterskär-
gårdens skrik från tärnor och mås. Personligen har jag inte hört en
mås fast halva industrisemestern har gått. Fyra mornar i rad har jag
istället vaknat av det illvrål som uppstår när 34 hussar och mattar
kliver iland för att rasta sina hundar redan klockan fem för att und-
vika slagsmål med andra hundar. Det blir ett hundkrig som väcker
övärlden på fem röda sekunder och förvandlar den till en levande
skärgård.
Det är sjöfartens sound för honom.
- Förr, menade en skeppare från Södertälje som hade polisonger
ända ner armhålorna, då kunde man sitta här ute och lyssna till
"ritschen" från gröna skeppare som hissade storen utan att upptäcka
att ungarna stod på den. Seglen vi hade förr tålde inte en sådan be-
handling, de sprack och då sa det "ritsch".
Dagens segel går inte sönder. Det "ritschar" alltså inte längre.
Dagens sound är därför "plask". Det låter så när gröna skeppare
hissar ett segel på vilka barn står, varpå barnen åker på öronen över
relingen som om de vore avfyrade från studsmatta. Är det tillräckligt
många nybörjare i farten, kan det dra ihop sig till vattenshow av
sådant format, att det bara är Esther Williams man saknar.
- Vi får inte glömma pinglet, menade en skeppare från Årsta havsbad
i en tröja så randig att han liknade Paul Mani i "Jag är en förrymd
kedjefånge".
- På den gamla goda tiden hade vi inget pingelipingel om nätterna,
ty dels hade vi master av trä, dels hade vi båtfolk som kunde konsten
att surra fallen kring masten så att de inte slog och väsnades vid
minsta svall.
- Den som legat vaken en natt i Marstrand och lyssnat till stora alum-
iniumsymfonin vet precis vad det handlar om.
Pinglet är ett av sjösportens mera typiska sound.
Då hävdade en man med armar välpumpade som fendertar att sjö-
sporten nya sound kan vara mångahanda, men det viktigaste som har
hänt är snacket!
- Inte en enda av dagens polyerterskeppare törs använda sjölivets
egen terminologi, fastslog han och dunkade ena fenderten i bordet.
- Säger man låring, tror dom att man menar ett strumpeband från
cancan-tiden. Säger man att dom ska naja ändan, börjar dom se sig
om efter toapapper!
- Allt är bruttornas fel! avgjorde Chichester från Västerås. (Man sa
bruttor om kvinnor i Stockholm för åtta år sedan. Nu har det tydligen
trängt fram till Västerås.)
- Bruttorna ska ha ståhöjd i båten och kök som hemma i radhuset,
fortsatte Västerås. Och eftersom branschen insett, att det är bruttorna
som avgör båtvalet, så bygger dom flytande husvagnar i stället för
båtar. Men om själva seglingen lär dom sig inte ett barr. När man ber
dem räcka över besticken så att man kan lägga ut en ny kurs, sitter
man där med kniv och gaffel.
- Elsa Beskow, sa den randige från Årsta havsbad.
- E´re nån brutta från klubben? undrade polisongerna från Södertälje.
(Även han säger bruttor, fast det borde ha passerat Södertälje vid
det här laget.)
- Nä, men nära på, för en polare i klubben kör med Elsa Beskow
när han har tanten i båten. Han har aldrig lyckats få tanten att skilja
på tamparna, så han har olika färger på dem. I stället för att ryta att
tanten ska ta hem på focken, så skriker han: Tamp Brun!
Och när det är dags att ta hem på storen, så heter det: Dra åt dig
Tamp Grön! Och när kroken ska i är det dags för Tamp Gredelin.
- Smart polare, mumlas det i sittbrunnen.
- Ja, sa den randige från Årsta havsbad, fast han krökar lite för
mycket. Grabbarna i klubben kallar honom för Farbror Blå.