Öberg med Pentan kom ångande med andan i halsen och undrade
En ångbåt, den enda
om han kunde få låna min telefon. Vist fick han det. Men varför inte
anlita sin egen apparat?
- Frugan talar med Pettersonskan sen tre kvart. Hon skulle bara ringa
och meddela , att hon inte hade tid att komma över till henne och
prata. Men fort för fan, var står apparaten?
- Åja, det brinner väl inte.
- Det är precis det det gör, sa Öberg och pekade mot horisonten.
Där, neråt Utö till, steg en tjock svart rök mot den sommarblå
himmelskupan. Väl uppe i nivå med Sankte Per bredde den ut sig
som en sådan där atomsvamp man såg på bilder under Bikinispräng-
ningarnas tid.
- Det måste vara skogsbrand på Utö, sa Öberg. Vi måste larma
brandkåren!
- Äsch, sa vi, det bor ett par tusen folk på Utö så har års, det är väl
sannolikt att någon av dem redan kommit på idén att ringa.
- Har ni sett röken? frågade Söderlund som kom släntrande med
fyra abborrnät över axeln.
- Vi har sett röken, bekräftade vi. Öberg tror att det är skogsbrand
på Utö.
- Skogsbrand? sa Söderlund. Med svart rök? Sällan. Dessutom
kommer röken från Muskö. Det är väl någon gammal hembrännare
som har flugit i luften igen.
Då kom Petterssons minsta barn, "4-hästarn" kallad. Små barn är
ofta väldigt observanta. Det här barnet hade iakttagit, att röken hela
tiden flyttade sig närmare oss.
- Å fan, är det löpeld? sa Söderlund och lade ifrån sig näten.
Det var ingen skogsbrand. Det var ingen löpeld. Och det var heller
ingen hembrännare på väg att gå in i bana kring jorden. Vad vi såg
var sommarens enda ångbåt.
Så har tiden sprungit iväg, så snabbt har utvecklingen haft sin gång,
att en ångbåt vållar uppståndelse.
Hela udden var full med folk när ångbåten kom inom synhåll.
Vi hade god tid att samlas, ty det gick inte fortare än två knop.
Fartyget hade nämligen 200 meters massavedsflottar efter sig, det var
alltså fråga om en av de hundratals bogserbåtar som drar massaved
från Småland till pappersfabrikerna vid Norrlandskusten.
Men vi log åt oss själva . . . tänka sig att en 80-åring gammal ång-
båt kunde bli en sådan attraktion.
Det unga, tonåringarna, som aldrig sett en ångbåt i hela sitt liv,
fyllde luften med kommentarer:
- Det var en jävel å ryka, har han skit i förgasarn? sa ett långhårigt amanuensbarn.
- Hon går på kol, sa Öberg undervisande.
- Det gör farsan också, sa en långhårig son till öns enda vegetarian,
men inte ryker han för det.
- Går den på kol? sa en medelålders dam. Vad ska det vara bra för,
när han har så mycket ved med sig?
- Det är lättare för eldarna att skyffla kol i pannorna en ved, upplyste
Söderlund. Under kriget hade de inget kol, då fick de elda med ved.
Detta innebar att man måste anställa två drumlar som stod på akter-
däck och kapade ved på en sågbock. Lite längre förut stod det en
karl och klöv kubbarna med yxa. Och midskepps stod det sen en
fjärde man och hivade ner vedträna till eldarna - det var en mycket
personalkrävande sjöfart.
Många sjömän dukade under för strapatserna. Jag minns en gam-
mal bogserbåtsmatros från Öregrund som sågade tills han stöp. Jag
var medbjuden på begravningen. Matrosens chef höll tal och det var
högtidligt så in i vassen. Fast jag blev utkastad.
- Hurså? sa vi.
- Jag kunde inte hålla masken när bogserbåtsskepparen sa: "det var
veden som tog kol på honom."
- Förr, sa Oskarsson på udden, drevs även nöjesbåtarna med kol.
Jag minns från min barndom i Skåne, att de hade små s.k. kolibri-
båtar med ångmaskin i på Ringsjön. Gubbarna gick ner och satte fyr
under pannorna redan i gryningen och vid niotiden hade de trycket
uppe. Då kom familjerna med frukostkorgar och så bar det iväg på
sjöutflykt. Fast det var ont om ved i Skåne, så folk slogs om varenda
pinne. Min farfar fick stryk för att han hade förskingrat våra köks-
stolar. Han hade fått låna en båt över en lördag, och det var en jäkel
att kräva bränsle. Den drog två pinnstolar i timmen.
- Det var billigt ändå det, sa Söderlund. Hemma hos oss i Väster-
färnebo utmanade vi grabbarna i Ängelsberg på ångbåtstävling på
sjön Åmänningen. Västerfärnebo vann, men sen fanns det fanimig inte
ett enda köksbord kvar i hela den byn. Folk satt på huk och käkade
gröt i ett halvår efteråt. Gurra Jansson på S/s Fram vann individuellt,
men han blev diskad när de upptäckte att han hade eldat pannan med
mahogny. Han hade slagit ett stort hejans klädskåp i flisor och gjorde
8 modiga knop på det.
- Bensinen blev hans öde, fortsatte Söderlund dystert. Den första
bensinmotorn kom till trakten 1918 och den gjorde 9 knop.
Gurra gav sig faderullan på att han skulle bräcka bensinarn, och vet
ni vad han gjorde? Jo, han öppnade fyrluckan och kastade in en hink
med fem liter bensin i brasan. Ingen har sett dem sedan dess, varken
S/s Fram eller Gurra Jansson. Frid över hans minne. Han var dock
en pionjär inom den mellansvenska sjöfarten.
Sommarens enda ångbåt försvann långsamt uppåt Aspöleden med
sina massavedsflottar och livet på ön återgick i sina gamla banor.
En tanker från Esso, en bjässe på knappa hundra tusen ton och två
hundra meter i strumplästen, gled förbi i farleden. Ingen fäste någon
notis om den. Alla moderna vidunder som passerar vår ö, är oss lik-
giltiga. Ty de äro legio.
Men sommarens enda ångbåt talade vi mycket om.
Kanske kommer den tillbaka någon annan sommar.
- Då ska jag sälja ståplatbiljetter, sa Oskarsson. Det är i alla fall min
udde.
- Vi ser fram mot den dan, sa Söderlund. Har vi tur så tutar han
kanske lite med ångvisslan också.
- Då blir jag så sentimental att jag faller i gråt, sa Öberg med Pentan.