Här i Söderarms skärgård är det lämpligt att ligga och invänta lämpligt väder för att korsa Ålands hav. På Granhamn finns talrika ristningar i berget som tidigare sjöfarare har lämnat efter sig under seklernas gång.
Den åländska kusten angörs lämpligast genom att passera in söder om Nyhamns fyr och sedan lägga till inne vid Rödhamn. Här finns det en gästbrygga och ett kafé.
För att ta sig vidare österut kan man välja att antingen segla genom den steniga och kala skärgård som ligger söder on Föglö, eller ta farleden genom kyrksundet som sedan fortsätter åt sydost mot Kökar.
Kökar är Ålands sista utpost mot havet. Åt syd och sydväst breder ett nästan ogenomträngligt pärlband av småskär, stenar och gynnor innan havet tar vid. På kökar finns mycket intressant att titta på såsom Bronsåldersboplatsen i Otterböte eller ruinerna av Fransiscanerklostret på Hamnö.
Skeppskyrkogård har det kallats, vattnet mellan och utanför Utö och Jurmo. Dessa två öar är de enda så här långt ut som är tillräckligt stora för att vara beboeliga. På Utö bor fortfarande finska kustartilleriet, så det är inte säkert att vi får beträda ön utanför hamnen.
Väster om den vida gullkronafjärden ligger Nötöarkipelagen. Den bjuder på många spännande sevärdheter såsom klockarstenen på Nötö, den vackra kyrkan på Aspö, den säregna insjön på Björkö, fiskebyn på Trunsö och grottan på Bånholm.
I äldre tider även kallat vrakö. Till skillnad från de flesta andra skärgårdsbor som huvudsakligen livnärde sig på jordbruk och fiske hade borstöborna en egen specialitet; vrakpludring. Arvid Mörnes roman Inför havets anlete handlar om vrakplundrarna på Borstö och den har även filmatiserats här. Det enda som minner om vrakpludringen idag är borstögumman, en grå och väderbiten galjonsfigur som sedan 1920-talet gör tjänst som kummel där hon står tryggt fastbultad i berget på öns högsta punkt.
Under hansatiden låg här en viktig mellanhamn där man låg och väntade på lämplig vind innan man gav sig in i skärgården eller ut på havet. Arkeologer har grävt lika mycket här som i Birka och många häpnadsväckande fynd har kommit i dagen, bland annat över tusen år gamla mynt från nordafrika. I Rosala finns här en rekonstruerad vikingaby med muséum.
Bengtskär har kallats "världens mest berömda ö i förhållande till sin storlek". Ända tills fyren byggdes i början på 1900-talet fanns det ett mörkt "glapp" mellan Utö och Russarö fyrar. Fartyg som närmade sig Hangö västerifrån kunde därför lätt förirra sig in i bland dessa förädiska klippor och skär. På världsutställningen i Paris år 1900 publicerade arkitekt Florentin Granholm ritningarna till den mäktiga fyren, med det var först efter ångaren Helsingfors förlisning i januari 1905 som beslutet att bygga fyren fattades. Fyrbygget blev lika imponerande som spektakulärt; På bara ett år restes ett över 60 meter högt fyrtorn, byggt av den sten som kunde brytas på skäret. Under fortsättningskriget använde finnarna fyren som eldledningspost för de tunga kanonerna på Örö fort. Ryssarna var inte helt förtjusta över att finnarna kunde se rakt in i Hangö hamn (som var annekterad sedan vinterkriget). De beslöt därför att storma ön och spränga fyren. Tidigt på morgonen 26:e juli 1941 landsteg ett ryskt marinkompani på skäret i skydd av dimma och överraskade den pluton finska kustjägare som vaktade fyren. Eftersom ingendera sidan hade någon möjlighet att fly blev striden som rasade under hela dagen en av de hårdaste under hela andra värdskriget. Finnarna lyckades med nöd och näppe hindra att fyrtornet och de själva sprängdes i luften. Idag är Bengtskärs fyr restaurerad och rymmer ett kafé och ett hotell med sex bäddar. Ön är bara 250x150 meter stor och har ingen naturlig hamn.
Hangö kallas ibland för finlands vackraste stad. Det beror dels på de vackra trähusen som är rena orgier i snickarglädje, dels på de sandstränder som sträcker sig miltals längst kusten österut. Hangö markerar gränsen mellan Åboland och Nyland, mellan skärgård och flack sandkust. Här finns också en stor och modern marina, restauranger, salutorg m.m.
I Kasnäs ligger det administrativa centrumet för skärgårdshavets nationalpark, och i anslutning till det en anlägning som kallas Blåmuslans Naturrum. Där finns stora saltvattensakvarium och andra marina miljöer med både levande och uppstoppade djur som ger en mycket pedagogisk inblick i hur ekosystemet i östersjön fungerar. Här finns även en stor nybyggd marina.
Dalsbruk är något så ovanligt som en en bruksort i skärgårdsmiljö. Här vid Smedjebäcken i Dals by började tillverkningen av stål redan på 1600-talet och verksamheten har vuxit alltsedan dess. Ståvlerkets storhetstid var efter kriget då skrot var billigt och det fanns ett krigsskadestånd som skulle betalas, inte med pengar utan med industrivaror. Idag är stålverket flyttat till Hangö näs, men valsverket finns kvar och är världes största tillverkare av rostfri svetstråd. Här kan man än få höra hur en fabriksvissla låter. Restaurang Port Side är också väl värd ett besök.
Under slutet av 1800-talet då finland ännu var ett ryskt storfurstendöme brukade tsar Alexander III tillbringa somrarna på Högsåra. Den kejserliga jakten Zarevna brukade varje sommar ankra i det som i dag heter Kejsarhamnen. Idag är Högsåra mer känt för att här fortfarande bedrivs gammaldags lantbruk med frigående kor och får. Här finns även ett hembygds- och lots-muséum.
Enligt sägnen fick ön sitt namn av drottning Blanka av Namur. När hon följde sin man kung Magnus Eriksson på hans eriksgata lovade hon att offra sin krona för det vackraste hon fann på sin färd. När hon passerade gullkrona fjärd insåg hon att inget kunde vara skönare och sänkte sin krona i havet. Idag driver familjen Eriksson (nej, inte samma Eriksson!) en gästhamn med plats för över hundra båtar på Gullkrona. Släkten har bott på Gullkrona i minst sju generationer.
Här ligger min mors föräldrarhem och sedan 1991 också en sommarstuga. Jag hoppas kunna ordna så att vi kan få tillgång till den och framför allt till bastun.
Berghamn har en välbevarad fiskarbymiljö med anor från 1500-talet. Ön anlitades ofta som ankarplats av den svenska flottan under stormaktstiden. Holmarna vid Berghamn är höga och branta, i dalarna finns vackra ängar och lundar som sköts och betas på traditionellt sätt.
Rågskär i Korpo komun är en ett litet och obetydligt skär, men här finner man det tydligaste beviset på den envishet och seghet som präglar det folk som befolkar utskären. Rågskärstorparn var från början dräng hos bonden i Lohm i Korpo, men kom på kant med sin husbond. Han fick då bli torpare på Rågskär, troligen den kalaste och stenigaste holmen i bondens ägo. Den var dock stor nog att rymma både stuga och en liten åkertäppa. Det gick naturligtvis inte att odla något där eftersom det var mer sten än jord, men det Rågskärn gjorde var att bryta upp all sten ut åkern och med den bygga en mur för att hindra jorden från att blåsa bort. Med tiden växte muren tills den manshög omslöt hela åkern. Idag finns inget kvar av stugan och i åkern frodas enbuskar och ogräs. Men muren står där än.
På Konungskär finns en lämplig naturhamn i vilken vi kan ligga innan vi seglar över Skiftet till Åland. Här finns en "ödestuga" för övernattning och en naturstig.
Houtskär är den sista ön som skärgårdsvägen går till. Skärgårdsvägen är den landsväg som förbinder Houtskär, Korpo, Nagu och Pargas med fastlandet. Utan den skulle även dessa komuner ligga avfolkade och öde under vinterhalvåret.
Kumlinge är en skärgårdskomun som har sattsat hårt på komunikation för att undvika avfolkning. Här finns både flygfält och bredband, men den viktigaste komunikationslänken är ändå de åländska landskapsfärjor som anlöper nästan alla större öar i skärgården. De sevärdheter som finns ligger dock på den mindre ön Seglinge där det finns både en vandringsled, en smedja(!) och underbara badstränder.
Bomarsunds fästning på östra Åland börjde byggas av ryssarna 1832. När sedan krimkriget bröt ut 1853 var fästningen ännu inte färdigbyggd. Krimkriget rasade i huvudsak nere i Svarta havet, men 1854 beslutade sig Storbritanien och Frankrike för att öppna en nordlig front i Östersjön. Första steget blev att oskadliggöra Bomarsunds fästning. Den 8:e augusti landsattes därför 12000 franska soldater i fästningens rygg samtidigt som ett 40-tal engelska krigsfartyg närmade sig fästningen från sjösidan. Den 13:e augusti inleddes anfallet och tre dagar senare kapitulerade den ryska garnisonen. Idag går landsvägen till Vårdö rakt igenom huvudfästets ruiner. De flesta turister brukar tro att detta är det enda som finns kvar av Bomarsunds fästning, men då har de missat kanontornen på Notviksudde och Prästö, utkiken på Djävulsberget och alla begravningsplatser. Här finns både katolsk, ortodox, muslimsk och judisk begravningsplats.
Innan kanalen öppnades 1882 kunde man bara komma in i Lumparen från norr genom Bomarsund eller från öster genom Bussö sund. Nu erbjuder Lemströms kanal en 350 meter lång genväg västerut direkt till Mariehamn. Landsvägen över kanalen går fortfarande på den svängbro som byggdes samtidigt som kanalen. Bron öppnas varje hel timme från 7:00 till 22:00 under sommarmånaderna.
Mariehamn ger intryck av att vara en typisk sommarstad. Det är ett perfekt ställe att vara på om man bara vill njuta av sommaren och ändå inte gå miste om alla bekvämligheter. Här finns massor av restauranger och kaféer med uteservering, barer, museum och så får man naturligtvis inte missa museiefartyget Pommern.
Vid den vita lotsstationen på Kobba klintar slutar den åländska skärgården och Ålands hav tar vid. På öns norra sida finns det en konstgjord hamnbasäng där man kan lägga till under sista natten "på andra sidan".