Antalet insjuknade i olika cancerformer ökar i dagens samhälle. Det gäller att upptäcka en tumör i tid. Man behöver någonting som spårar och följer tumörens utveckling så att man vet var samt vilken behandling som skall användas. Det är också viktigt att följa utvecklingen för att få veta om olika terapiformer ger effekt och när det är dags att avsluta behandlingen. I detta syfte används tumörmarkörer.

Grundläggande om tumörer
För att förstå något om tumörmarkörer, så måste man först veta lite om tumörer. När vanliga celler får en störning av någon anledning (radioaktiv/elektromagnetiskstrålning, kemikalier osv.) och börjar celldela okontrollerat bildas tumörer. När dessa cellklumpar växer sig ut i kroppen kan de komma i kontakt med livsviktiga organ och störa deras verksamhet, ofta med dödlig utgång.
Denna första cellklump kallas "primärtumör". Läget för patienten kan förvärras genom att mindre cellenheter bryter sig loss ifrån primärtumören och bildar nya deltumörer, s.k. metastaser.
Vid den här omfattande celldelningen frigörs onormalt stora mängder av vissa substanser. Beroende på var i kroppen som tumören befinner sig läcker dessa substanser sedan ut i blodbanan och/eller urinen.
Genom att jämföra normal vävnad med tumörvävnad har man lagt fram olika hypoteser om vilka ämnens koncentration som ökar vid tumörbildningar. Vad som är viktigt att komma ihåg är att det inte nödvändigtvis måste vara samma ämnen för två olika sorters tumörer.

Vad är en tumörmarkör?
Markörerna är, sett lite förenklat, ett instrument som mäter ett ämne i kroppen vars koncentration ökar vid en viss typ av tumör.
För att veta vilken typ av tumörmarkör man skall sätta in, måste man veta ungefär var i kroppen cancer har uppstått. När en patient kommer till sjukhuset och klagar över smärtor i bröstet, problem vid urinering eller ihållande huvudvärk, och cancer kan vara en tänkbar orsak, så testar man på de ställen där viss irritation har uppstått.
Genom att tillsätta en tumörmarkör i t.ex. ett blod- eller urinprov, kan man mäta koncentrationen av specifika substanser. Tumörmarkören "hakar på", eller binder substansen. När man sedan kontrollerar hur stor del av markören som har bundit, får man en direkt proportionell uppfattning om hur allvarligt läget är. Med dessa markörer kan man tidigt upptäcka en tumör i kroppen och därigenom öka chansen för överlevnad.
Med andra ord kan en tumörmarkör liknas vid en person som tar vattenprover i en sjö. Vid sjön ligger en fabrik. När vattnet får föroreningar, vet man att något är fel i fabrikens reningssystem.

Hur fungerar markörerna?
För att mer ingående förklara hur markörerna fungerar, måste man först reda ut ett par begrepp: antigen och antikropp.

Antigen: En substans bestående av vanligtvis proteiner, men även kolhydrater eller en kombination av de två. Det är detta ämne tumören avger i större mängder.

Antikropp: Antikroppen produceras av speciella celler i immunförsvaret, mot främmande substanser i kroppen. Antikroppen binder till substansen (se fig.1) och fungerar som en sorts markering för kroppens mördarceller. De käkar helt enkelt upp allting som har en antikropp bundet till sig.

Eftersom antikroppar bildas mot främmande ämnen, är ett av framställningsproblemen givna:
Hur skall man få fram antikroppar som binder till de substanser som redan finns i människokroppen, men i mindre koncentration?
Lösningen på detta är att man injicerar det antigen man är intresserad av i ett däggdjur. Djurets immunförsvar ser då till att antikroppar bildas mot dessa, för djuret, främmande antigen. Sedan tappar man djuret på blod och renar ut antikropparna som sedan används i markörerna.

För att se hur stor del av antikropparna som hade bundits, gjorde man förr så att man tillsatte radioaktivt märkt antigen av det slag som var aktuellt, till ett blodprov. Därefter tillsatte man ett överflöd av antikroppen som binder till just det specifika antigenet. När sedan allt hade bundits upp, separerade man de antikroppar som hade bundit från de som hade varit överflödiga.
För att sedan separera dessa, kunde man tillsätta antikroppar som band till den första antikroppen samt likadana antikroppar som den egna. På det sättet fick man en struktur som lätt kunde centrifugeras ut ur blodprovet (se fig. 2a).

Senare kom man på att man istället för att bygga upp en struktur, helt enkelt kunde fästa en stor partikel till en antikropp som binder till den första antikroppen och centrifugera ut. Nästan som att slänga i ankaret alltså. Alternativt kunde partikeln vara magnetisk. På så sätt kunde man utföra separationen genom att sätta en magnet i botten på behållaren och "dra" ut antikropparna ur lösningen (se fig. 2b).

Det totala antalet bundna antikroppar representerade 100 procent. Sedan kontrollerade man hur mycket av antigenet som var radioaktivt märkt. Detta värde var omvänt proportionellt mot det man ville mäta, dvs. de övriga som var kvar.

Idag finns i huvudsak två olika lösningar:

• Först och främst finns den radioaktiva varianten. Man fäster en typ av antikropp på en liten plastkula som sätts ner i ett provrör. Därefter tillsätts en annan typ av antikropp som är radioaktivt märkt. Man skakar provet och låter det stå i ca två timmar. Båda dessa antikroppar binder till det specifika antigenet men från olika håll (därav har metoden fått namnet "sandwich"). Detta gör att man bara behöver plocka upp kulan, tvätta av den och kontrollera andelen radioaktivt märkta antikroppar. Detta ger en direkt proportionell mätning.

• Istället för radioaktivt spårämne, kan man fästa ett enzym på en antikropp. Denna antikropp tillsätts sedan i en liten plastgrop där väggarna är försedda med antigenspecifika antikroppar. Antigenet i lösningen binder till båda antikropparna. Sedan tvättar man ur gropen, så att endast det som sitter fast på väggarna finns kvar. När man därefter tillsätter ett färgningssubstrat som binder till enzymet, färgas lösningen beroende på koncentrationen av enzym. Nästa steg är att mäta färgningen i förhållande till ett normalbrytningsindex i en spektrofotometer (ett instrument som avläser hur ljus bryts genom ett objekt), och kan på så sätt gradera resultatet som är direkt proportionellt mot koncentrationen.

Anledningen till att man använder sig av just antikropp/antigen-metoden är dels för att antikropparna har hög specificitet dvs. de är inriktade på att hitta just det antigen som man är intresserad av. Detta gör att chansen att få ett "falskt" svar är liten. Dessutom har den hög reaktivitet vilket innebär att antikropparna binder vid mycket små mängder av antigen, och ger därigenom ett känsligt test.

Vilka användningsområden finns?
Vad använder man då tumörmarkörer till? Detta har redan berörts en del i början av artikeln, men det finns väldigt många användningsområden:

• Man kan använda dem till att gradera en tumör, dvs. att man bedömer på en romersk skala från I till IV, hur utbredd och allvarlig den är vid en viss tidpunkt.
• Vidare kan de nyttjas för prognosbedömning av en patient.
• De är även väldigt användbara vid val av behandlingsform: exempelvis kemoterapi eller strålning.
• Vid uppföljning av behandling vill man så tidigt som möjligt veta vilken effekt terapin har haft, om någon. Ger det ingen effekt måste man byta till en som gör det.
• Man upptäcker snabbare om sjukdomen är på väg tillbaka, eller om tumören ändrar beteende på något sätt.

Framställning och tillförlitlighet
Med alla tillverkningsprocesser och mätningar av olika slag finns det svårigheter och felkällor. Fallet med tumörmarkörer är inget undantag. De största svårigheterna ligger i att ta fram antikroppar utan variation i kvaliteten. Processen är så känslig, att det inte är praktiskt möjligt.
Vad gäller tillförlitligheten så tycker man kanske att det skulle vara svårt att tolka resultaten om inte alla tillverkningssatser blir lika. Eftersom de inte blir exakt lika följer det med en referens i varje produktlåda. En norm som man mäter efter.
Det blir ju alltid en viss spridning av mätvärdena. Detta motverkas på gammalt känt vis, genom att utföra många mätningar och ta ett medelvärde. Säkerheten i testet hamnar på ca 70%.

Biokemiskt eller kliniskt?
Vad finns det för fördelar med biokemisk gentemot klinisk bedömning av en tumörs tillstånd? Varför behöver man tumörmarkörer när man på klinisk väg kan upptäcka tumörer?
Nyckelorden här är känslighet och kostnad. En biokemisk bedömning ger mycket tidigare resultat, eftersom detektionsnivån är mycket lägre (se fig. 3). Man upptäcker en tumör med markör innan den ens syns på röntgen.
Den lägre detektionsnivån medför att man kan sätta in åtgärder tidigare och på så sätt ha större chans att lyckas.
Kostnadsfrågan är idag en realitet för de flesta sjukhus och tumörmarkörerna är ett kostnadseffektivt alternativ till dyra undersökningar med t.ex. datortomografi och magnetkamera.
Det börjar även komma snabbtester där man enkelt i hemmet kan kontrollera sig själv utan att behöva konsultera läkarexpertis. Detta sparar pengar och tid för både patienten och läkaren. Patientens livskvalité förhöjs om han kan sköta testandet hemma istället för att behöva åka till ett sjukhus.

Utveckling
Inom detta, som de flesta andra områden, går utvecklingen framåt. Vi kommer att få mer effektiva och specifika markörer. En mer automatiserad process vid insamling och bedömning av mätvärden är också på väg.
Eftersom cancertendensen i samhället ökar, så kan testandet i hemmen bli ännu mer utbrett och bli en del av vardagen. Om t.ex. en kvinna har hittat en knöl i bröstet, eller bara känner sig orolig, kan hon gå in på närmaste apotek och köpa snabbtester för olika former av cancer.
Även företagen inom läkemedelsindustrin har börjat visa intresse för dessa markörer som diagnostiska tester. De vill använda markörerna för att kontrollera utveckling och effektivitet hos de egna läkemedlen. Det kan även bli så att tester utvecklas speciellt för att följa vissa typer av läkemedel.
En sak är i alla fall säker, tumörmarkörer kommer att spela en viktig roll i morgondagens samhälle.