Det här har jag lärt mig på litteraturkursen på SU så det är sant: Allra först var Homeros. När han skrev (om vi nu utgår från att det var han) Odyssén lade han in en episod i texten där Odysseus besöker underjorden. Odysseus har i uppdrag att tala med siaren Tiresias, som befinner sig där. Odysseus följer en massa föreskrifter för att kunna närma sig de döda, och sedan han talat med Tiresias står det honom fritt att språka med alla de andra andarna som flockas omkring honom - däribland hans egen mor, som han försöker famna (förgäves, eftersom hon bara är andeväsen). Den här historien skrevs, antar man, på c:a 800-talet f Kr. Efter Homeros kom Vergilius. Han skrev Aeneiden, ett epos som medvetet följer både Odyssén och Iliaden till innehåll och stil. Aeneiden handlar om Roms grundande, men eftersom Vergilius följde Homeros episoder har han naturligtvis också ett inslag i historien som handlar om huvudpersonen Aeneas i underjorden. Aeneas vandring i underjorden beskrivs ganska utförligt, han får passera genom olika områden där olika döda får vistas - en del är dömda till evigt elände, andra vistas på paradisliknande gröna ängar. I underjorden får Aeneas reda på sin mission, att grunda Rom och det här sker ungefär i mitten av eposet. Här träffar han sin far, som han försöker famna lika fåfängt som Odysseus en gång sin mor. Det finns många direkt parallella drag, vilket ju var meningen. Det här eposet skrevs c:a 70 f Kr eller nåt sånt. Nåväl - efter Homeros och Vergilius kommer Dante Alighieri. Han var florentinare och skrev eposet på 13/1400-talet. Det har gått en lång tid sen Vergilius dagar och den hedniska religionen har i Dantes texter fått stå tillbaka för den kristna. Dante följer upp temat om underjorden i sin Divina Commedia. Dante har hunnit till mitten av sin levnads dagar när han vandrar i skogen och möts av Vergilius. Vergilius har skickats av Beatrice - Dantes eviga förälskelse - att ledsaga Dante på en färd genom underjorden. Dante får vandra genom Helvetet, där de fördömda själarna vistas, utan hopp. Han möter en massa andar av män och kvinnor som han talar med (det finns en del riktigt intressanta möten som man kan djupdyka i om man har lust, det går helt enkelt inte att analysera för mycket). De döda är strikt placerade där de hör hemma, var och en har sin plats allt efter hur illa deras leverne varit eller efter hur strängt Dante bedömde deras gärningar. Sedan får Dante vandra vidare till Skärelden, fortfarande vid Vergilius sida. Här strävar själarna uppför ett berg mot Paradiset, de får ännu inte komma in, men genom att passera olika stadier renas de allteftersom. Själarna befinner sig alltså också de i elände, men de kan åtminstonde sträva med hopp om bättring. När Dante lämnar Skärselden och fortsätter in i Paradiset kan inte Vergilius följa honom längre, hedning som han var. Här tar istället Beatrice själv över, och ledsagar honom mot ljuset och Gud. Vägen beskrivs alltmer lyriskt och själva mötet med Gud, mötet som Dante inte varit redo för förrän han vandrat hela den långa vägen, antyds bara med att "ord inte räcker till att beskriva det".