Ernst Billgren skriver i sin bok Min kamp anno -99 om sig själv och sitt konstnärsliv. Man får följa hans liv i ateljén där tavlor skapas och man får följa honom i hans många kvinnoaffärer som lätt hanteras mer eller mindre parallellt. (Först i slutet av boken kommer hans fru Helene med i bilden, ungefär där blev det för mycket för mig..) Boken är i mycket litet format och tryckt på fel ledd vilket känns lite ovant att läsa men som snabbt gör en på gott humör. Boken är intressant och underfundigt skriven, formuleringar och beskrivningar överraskar en och det på ett bra sätt. Historien om Ernst hade kunnat sluta där om han inte råkat stoppa in författaren Carina Rydberg i sin bok. Hon figurerar liksom de flesta andra med eget namn och Ernst har i sin bok gjort henne lesbisk. Det gillade in Carina, den verkliga Carina Rydberg, alls. Något år senare gav hon ut ett svar, sin bok Djävulsformeln. Djävulsformeln är indelad i flera delar, varav en mycket diger del handlar om hur Carina lär sig dyka på Maldiverna. Men en del utspelar sig i Stockholm och handlar om det förhållande, eller nästan-förhållande, Carina har med Ernst. I boken antyds hur de båda funderar på att ta med relationen i sina respektive böcker. Det här uppmärksammades mycket i media, inte minst sedan Ernst Billgrens fru Helene uttalat sin dom att "Det värsta namn jag vet, är Karina". Med K. Ankdammen har talat. I övrigt har Djävulsformeln en intressant idé i det att Carina hittar en slags magisk formel som hon kan uttala över folk som hon vill att det ska gå illa för. Ofta missar den sitt offer med någon marginal, men alltid är det åtminstonde någon närstående som drabbas. Tanken blir intressant iom att gränsen mellan fiction och verklighet suddas ut, de drabbade är ju verkliga personer i Carinas värld. Och formeln funkar, i alla fall vill hon tro det själv.