Historia
  • Stockholms tunnelbana invigdes den 1 oktober 1950 i och med att sträckan Slussen - Hökarängen öppnades för trafik. Tunnelbanesystemet har sedan förlängts 29 gånger. Vid några tillfällen har dock flera sträckor öppnats samma dag. Alla dessa förlängningar finns under invigningar. En stor förlängning var öppnandet av sträckan Hötorget - Vällingby 1952.

  • År 1957 knöts de tidigare banorna ihop till Tub 1 genom att sträckan Slussen - Hötorget öppnades för trafik. Tub 1:s delar blev i stort sett klara under åren 1950 till 1960. Därefter har dock två förlängningar gjorts: Farsta - Farsta strand (1971) och Bagarmossen - Skarpnäck (1994)

  • Våren 1964 invigdes Tub 2 på sträckorna T-Centralen - Fruängen/Örnsberg. Denna bana har byggts ut i flera etapper under åren 1964-1978.

  • Tb3 invigdes 1975 på sträckan T-Centralen - Hjulsta. Sedan dess har Tub 3 fått en ny gren till Akalla och förlängts till Kungsträdgården. 1985 invigdes en ny gren mellan Västra Skogen och Rissne, vilket är Tub 3 sista utbyggnad.

Varför blev det en tunnelbana ?

Anledningen till att en tunnelbana började byggas i Stockholm var att trängseln på Stockholms gator hade börjat bli ett allt större problem under 1900-talets första hälft. Någonting måste göras. Bilar, bussar och spårvagnar konkurrerade starkt om gatuutrymmet. Räddningen ur detta hotande kaos var tunnelbanan. Stockholms politiker inspirerades också av att storstäder som London, Paris och New York där det redan byggts tunnelbanor.

Tunnelbanan - räddning ur kaos

Att det behövs en tunnelbana är inte så svårt att förstå efter följande exempel. I rusningstid går 30 tunnelbanetåg åt varje håll över Skanstullsbron mellan stationerna Skanstull och Gullmarsplan, Tb1. Om tunnelbanetågen istället skulle ersättas med buss skulle det behövas ca 450 bussar, vilket blir en buss var 8:e sekund. Om ovanstående istället skulle ersättas med bilar skulle det behövas 33 körfält bredvid varandra i vardera riktningen. 1995 blev ovanstående exempel faktiskt verklighet när tunnelbanan blev avstängd p.g.a. en brand. De som kom för sent till jobbet då inser snabbt vikten av tunnelbanan.

Politikernas beslut

Redan i början av 1900-talet hade diskussioner förts i Stockholms kommunfullmäktige om byggande av en tunnelbana men det var först 1941 som beslutet togs att tunnelbanan skulle börja byggas. Beslutet kom dock först efter en lång och ganska upprörd debatt.

Politisk dramatik

En del dramatik förekom under planeringsstadiet efter beslutet 1941. I slutet av 1944 blev nämligen en utredning klar. Denna visade att befolkningen i Stockholm ökade snabbt och att tunnelbanan därför skulle behöva en större kapacitet. I all hast två nya mycket avgörande beslut för att öka kapaciteten:

  • Sträckan T-Centralen - Slussen skulle byggas 4-spårig istället för 2-spårig.

Bron mellan Gamla stan och Slussen för några år sedan. Denna bro har 5 spår. Det är 2 trafikspår i varje riktning och ett extraspår i mitten.

  • Stationernas längd skulle ökas från 6 vagnar (ca 100 m) till 8 vagnar (ca 145 m). Detta medförde att två planerade stationer på innerstadssträckan Fridhemsplan - T-Centralen togs bort från planerna.

Olyckor

Eftersom Stockholms tunnelbana är en så stor trafikapparat händer det naturligtvis att fel uppstår och att folk skadas. Ett vanligt fel är att tågens dörrar inte vill öppna eller stänga sig. Det händer tyvärr även att människor omkommer. Det kan vara uteliggare som är lite runda om benen och blir påkörda av tunnelbanetågen eller folk som vill ta självmord genom att kasta sig framför ett tunnelbanetåg. Människor framför tunnelbanetågen är mycket obehagliga för förarna. Det har dock hänt andra incidenter som bränder och tunnelbanetåg som krockat.

Bränder

Totalt har det varit över 20 större eller mindre bränder under tunnelbanans drygt 45 år. Dessbättre har det aldrig inträffat några större katastrofer. På senare tid har antalet bränder ökat pga den allt äldre vagnparken.

  • Den senaste allvarligare branden inträffade natten till den 26 januari 1995 då det brann i en kabel vid station Skanstull. Branden orsakades av att vatten från högtrycksrengöring av tunnlarna hade kommit i kontakt med en kabel så att det blev kortslutning.

  • Första gången det brann i Stockholms tunnelbana var 1953 då det var en kortslutning under en vagn.

Krockar

Trots att tunnelbanan har ett mycket avancerat säkerhetssystem som ska göra det omöjligt för tunnelbanetåg att köra in i varandra har det hänt en del olyckor
  • Den senaste allvarliga olyckan inträffade 1989. Olyckan inträffade i eftermiddagsrusningen direkt efter station Liljeholmen på väg mot innerstaden, just där linjerna från Fruängen och Norsborg går ihop. Anledningen till olyckan var att en av förarna kört mot röd signal. Bilderna till höger är en liten skiss av olyckan. Olycksförloppen var i korta drag följande:

    1. Ett tunnelbanetåg mot Ropsten startar.
    2. Strax efter startar ett tunnelbanetåg på väg till Mörby Centrum från spåret bredvid.
    3. Ropstenstågets 5:e vagn rammas av tåget mot Mörby Centrum.
    4. Tågen kastas av spåren.

  • En annan olycka skedde vid station Kristineberg. Snö och is gjorde att ett tåg gled in i ett stillastående tåg vid stationen.

  • Andra olyckor som inträffat är att tunnelbanetåg kört in i stoppbommar vid ändstationerna.

  • För övrigt har tåg spårat ut vid ett flertal tillfällen.

    Varje gång det inträffar någon incident som är helt ofarlig men leder till ett stop i trafiken märker man nödvändigheten av Stockholms tunnelbana. Men samtidigt startar det en debatt om tunnelbanans säkerhet.

  • Det vänsta tåget var tänkt att gå till Mörby Centrum och det högra till Ropsten.

    Ropstenstågets 5:e vagn rammas av tåget mot Mörby Centrum.