Feghet

Min vän. Min allra bästa vän.

Du som med din livskraft och ditt mod
gav oss styrka att klara av dagen.

Nu har ljuset i dina ögon slocknat,
kvävt av åratal av förtryck och hård kamp.
Ensam har du kämpat, gråtit, slitit.
Men behandlad som luft bröts din rygg
av ansträngningar utan belöning.

Dold bakom en mask av illusioner, rädd för
livet, vägar jag inte komma till din hjälp.
Skamsen döljer jag mig och bara iaktar när
din själ flyktar från kroppen, utdriven av
piskan. Du har varit mitt allt men jag kan
inte, vill inte - vågar inte - lindra din börda.

Jag som älskar dig så mycket; Varför har jag
inte styrka att hjälpa dig, nu när du sakta
vissnar bort?