Trycket
Under fridykning utsätts kroppen för stora tryckförändringar. Man påverkas av vattentrycket. Påverkningarna blir större och större desto djupare du kommer.
Människokroppen består till största delen av vätska (ca. 70%). Resten av kroppen består av fast materia. Om det nu vore så att det inte fanns något mer i kroppen skulle det vara mycket lättare för oss att dyka, men så är det inte. Istället finns det gasfyllda hålrum i kroppen och dessa påverkas av tryckförändringarna.Gasers volym ändras efter trycket enligt Boyles lag.
Vid en neddykning måste man tryckutjämna mellanörat, annars finns en risk för att trumhinnan brister. Trycket från vattnet ökar och pressar in trumhinnan, eftersom det bara finns luft på andra sidan och luften komprimeras av trycket. Om tryckskillnaden blir för stor på de olika sidorna av trumhinnan kommer den att brista.
För att förebygga detta tryckutjämnar man örat. Det som händer när man tryckutjämnar är att man pressar upp luft genom örontrumpeten och in i mellanörat. Det vattentryck som trycker trumhinnan inåt kommer då att motverkas av luften i mellanörat. Om man dyker med en förkylning kan trumhinnan brista lättare. Detta beror på att vid en förkylning är örontrumpeten igensatt och det blir därför svårt att tryckutjämna mellanörat och därmed finns det inget som motverkar trycket från vattnet på utsidan av trumhinnan.
Det vanligaste sättet att tryckutjämna örat är att hålla för näsan och sen försöka blåsa ut luft genom den. Eftersom luften inte kan komma ut genom näsan pressas den istället genom örontrumpeten. Om du gör detta på land bör du höra en puff i örat. Det är på vägen ner som man måste tryckutjämna. På vägen upp utjämnas trycket automatiskt.
Bihålorna är små hålrum i skallens ben och de sitter i panna och på båda sidorna av näsan. Vid tryckförändringarna är det endast luften som finns i bihålorna som kommer att påverkas. Luften passerar in och ut i bihålorna genom kanaler från näshålan till bihålorna. Dessa kanaler är till skillnad från örontrumpeten normalt alltid öppna. Bihålorna tryckutjämnas automatisk då man tryckutjämnar öronen.
Om kanalen är igensatt, som den lätt ofta blir vid t.ex. en förkylning, kommer luften inte att kunna passera ut efter tryckutjämningen. Luften i bihålorna blir då istället instängd. När man påbörjar uppstigningen expanderar luften i bihålorna och om de hindras från att komma ut kommer de ytliga blodkärlen att brista. Detta kan förstås göra väldigt ont och blod kommer att rinna ner i näsan tillsammans med slem. Så länge som man inte får in mycket vatten i bihålorna, efter bristning, är det dock inte farligt. Om man får in mycket vatten kan det orsaka en infektion som kan bli besvärlig att bli av med.
Det finns en del faror vid fridykning. Många av dem kan man förebygga om man är medveten om att de existerar. Dessa faror ligger i att kroppen reagerar på det ökade trycket som kroppen utsätts för under dykning. Jag ska nu beskriva ett par av dessa faror.
Läs om:
En sak som är väldigt farlig är att hyperventilera. Hyperventilering är när man andas med djupa andetag i en tät följd. När man gör detta överdriver man ventilationen av lungorna. Hypervetilering ger en känsla av att kunna hålla andan längre. Denna känslan är dock falsk. Kroppen har inget varningssystem som säger till när man har för lite syre i blodet. I stället har vi ett system som säger till när vi får för mycket koldioxid i vårt blod.
När man hyperventilerar vädrar man ut en stor mängd koldioxid och därmed sänks halten av koldioxid i blodet kraftigt, men vi får bara en liten ökning av syre halten. Om man håller andan efter det att vi hyperventilerat kommer syrenivån att komma under den gräns när man förlorar medvetandet långt före det att man känner ett behov av att andas. Det gör att man kan förlora medvetandet utan att man först känner några tecken av att medvethetslösheten är på väg.
Efter det att man blivit medvethetslö andas man ofta in vatten och då är det enda som kan rädda dykaren andra människor. Det är därför viktigt att känna till detta som fridykare, men man bör aldrig praktisera det.
Shallow water blackout kan orsaka medvetslöshet. Denna riskfaktor är direkt förknippad med tryckets effekt på andningsgaserna, och är därmed större ju djupare dykaren når.
När vi dyker ökar syretrycket i lungorna. Detta leder till att blodet tar upp mer syre än vanligt från lungorna. Vid uppstigningen minskar sedan syretrycket hastigt i lungorna. Om trycket i lungorna blir lägre än i blodet passerar i stället syret från blodet till lungorna. Plötslig medvetslöshet kan bli följden.
Samtidigt minskar koldioxidtrycket i lungorna vid uppstigningen och koldioxid passerar från blodet till lungorna. Ett lägre koldioxidtryck registreras i blodet och andningssignalerna blir svagare. Det ger dykaren en falsk känsla av att kunna stanna nere lägre strax före medvetslöshet inträder.
Den fortsatt utvecklingen är inandning av vatten och drunkning om personen ej räddas.
Risken för shallow water blackout ökar om dykaren andas ut under fridyket eller stannar på väg upp från maxdjupet.
Vi har två medfödda reflexer som samverkar då vårt ansikte kommer i kontakt med vatten. Den ena av dessa två har vi endast under de sex första månaderna vi lever.
Den kallas apné-reflexen och den innebär att barnets stämbandsöppning sluts för att förhindra att vatten kommer ner i lungorna. Den här reflexen ersätts sedan med viljestyrd andhållning som vi använder som vuxna.
Den andra reflexen, den som man ofta kallar för dykrespons, behåller vi även som vuxna. Den initieras av vi håller andan och sänker ner ansiktet i vatten, särskilt pannan är känslig. Den här dykresponsen är i själva verket flera samverkande reflexer. Det som märks mest är en kraftig pulssänkning och en perifer kärlsammandragning.
Under fridykning sänks pulsen kraftigt hos alla människor, något vi har gemensamt med alla dykande däggdjur. För en tränad fridykare kan pulsen sänkas med så mycket som 50% och för en otränad person kan den sänkas med 10-25%.
Genom att det i vissa delar av kroppen sker en kärlsammandragning, koncentreras blodet till cirkulationen mellan främst hjärnan och hjärtat. De organ i kroppen som tål syrebrist bäst, bl.a. huden, tarmkanaler och musklerna i armar och ben, får klara sig på anaerob (syrefri) ämnesomsättning. På detta vis får de organen som är syrekänsliga tillräckligt med syrerikt blod.
I diagrammet i nedan kan vi se hur pulsen på en otränad person ändras under en simulerad dykning i vila. Det typiska förloppet är att pulsen ökar under första sekunderna varefter den faller till dess en stabil "dykpuls" nås efter ungefär 30 sekunder. På denna person sjunker pulsen med omkring 25%.
Det finns en teoretisk gräns på det maximala djupet som våra lungor klarar av. Det varierar från person till person. Man kan räkna detta maximala djup om man vet en persons maximala lungvolym (vitalkapacitet, VC) och den minsta volym lungorna kan anta (residualvolymen, RV).
När man fridyker pressas luften i lungorna samman av det ökade trycket från vattnet. På grund av det finns det en gräns man maximalt kan dyka innan lungorna skadas. Genom att räkna ut förhållandet mellan en persons VC och RV får man fram det maximala trycket lungorna klarar av. Förhållandet kan påverkas positivt genom fridykningsträning.
För de mest tränade fridykarna tillåter förhållandet ett maximalt djup på omkring 60 meter. Det är dock många fridykare som har dykt djupare än denna gräns utan att få några lungskador. Det som dyker djupast dyker ner till ungefär 130 meter.
Det som gör att dessa fridykare klarar sig utan lungskador är något som kallas immersioneffekten. Immersioneffekten gör så att blod pressas in i bröstkorgen och fyller tomrummen. Detta innebär en stor påfrestning för både hjärta och lungor. Har man bara delvis fyllda lungor behöver man inte fridyka speciellt djupt för att fenomenet ska uppstå. Det är bland annat därför som fridykarens lungor alltid ska vara fyllda när han eller hon lämnar ytan.
Böcker:
Vid nedstigning ökar trycket.
Mellanörat
Bihålorna
Faror
Hyperventilering
Hyperventilering
Shallow water blackout
Det är under uppstigningen det finns risk för att man ska råka ut för Shallow water blackout
Dykrespons
Kärlsammandragning och pulssänkning
Diagrammet vissar pulsens förändring under andhållning
Teoretiska och praktiska maxdjup
Källförteckning
Börja fridyka, av Tomas Jangvik
Lär dig fridyka, av Anders Wästfelt
DYKNING, Lärobok i modern dykning, utgiven av Svenska Sportdykarförbundet
Open Water Diver, en av PADI's läroböcker för sportdykning
Rescue Dever, en av PADI's läroböcker för sportdykning
Artiklar i magasinet UVM:
Johan Anderson: Människan som fridykare
Nr 1 1996, utkommen i januari 1996,
Erika Schagatay: Risker vid avancerad fridykning
Nr 5 1996, utkommen i september 1996
Andreas Ekborn: Våga fråga om dykmedicin
Nr 1 1998, utkommen i februari 1998
Andreass Ekborn: Så påverkas dykaren av immersionseffekten
Nr 2 1998, utkommen i april 1998
INTERNET:
www.luna.lu.se/nadir/2/andan.html
Mina kamrater i min dykklubb
Du är besökare nr
sen 990525
E-mail till mig
Tillbaka